När man inte vågar vara sig själv

Vågar du vara dig själv? Eller decimerar du dig själv genom att ursäkta dig, av någon sorts missriktad hänsyn till andra? 

Att decimera sig själv i tanken
För en tid sedan hade jag ett intressant samtal med en nära vän. Vi pratade om saker som gick lite längre ner på djupet. Saker som jag inte pratat om annat än med några få. Jag tog sats och berättade. Men jag la märke till att jag under samtalet kände mig lite obekväm. Meningarna började med ursäktande fraser som "med risk för att låta lite flummig..." och "det här kanske är lite weird men...". När vi la på hade jag lite ångest. Hade jag berättat lite för mycket? Hade jag delat med mig för mycket? Jag är nog lite konstig, va? Skit också, nästa gång ska jag inte säga nånting. Det är bäst så. För då slipper jag ju känna så här.

Men vänta nu. Stopp! Vad hände här egentligen? 

Att vara sig själv är bli vän med sårbarheten
Jag tror inte att ovanstående scenario är särskilt ovanligt. Det händer oss alla emellanåt. 
När något vi delar med oss av har betydelse för oss blir vi sårbara. Sårbarhet är för många detsamma som svaghet (när det egentligen är precis tvärtom). 
I det här läget är det många som väljer att ta ett steg tillbaka. För säkerhets skull. För att inte riskera att känna sig dum, fel, flummig, konstig. Eller bara för att sårbarhet känns. 
Sårbarheten lämnar oss inte oberörda.

Sårbarhet för oss närmre andra...och oss själva
Men att ta ett steg tillbaka innebär distans. Distans till andra. För det är när vi vågar vara oss själva, vågar vara sårbara som vi kommer i kontakt. Det är här relationer djupnar och vänskap blir starkare.
Det är när vi skippar väder och vind-snacket och låter samtalet handla om något som betyder nåt, på riktigt. Det är när vi vågar vara det jag vi är, innerst inne, som vi kommer både oss själva och andra närmre. Det ligger en styrka i det. 

Min vän hade inget med mina känslor ovan att göra. Hon hade inte gjort eller sagt något fel. Hon visste inte ens om hur jag kände. Men låt säga att hon nu hade tyckt att jag hade konstiga idéer, vad hade det egentligen spelat för roll? Ska jag vara jag på riktigt eller ska jag vara ett jag som jag tror andra tycker om?

Det är trots allt bättre att bli omtyckt för den jag är än för någon jag inte är.

Att vända sårbarhet till styrka

Att erkänna sin sårbarhet är inte detsamma som att vara svag. När man mår dåligt finns det tvärtom en enorm kraft i att erkänna sin sårbarhet. Min sårbarhet kan bli min styrka.

Skammen och rädslan hindrar läkning och skapar lidande

Idag är den största anledningen till sjukskrivning i Sverige psykisk ohälsa. Ändå talar vi om psykisk ohälsa som om det vore något ovanligt. Rädslan och skammen gör att många som mår dåligt inte vågar berätta. Än mindre söka hjälp. Jag är inget undantag. Det tog mig lång tid innan jag berättade för andra än de absolut närmaste om min utbrändhet. Men faktum är att hemlighållandet ställer till problem. Man tror att man skyddar sig själv men gör precis tvärtom. Att bära sin börda helt själv innebär en tyngd som troligen förlänger lidandet och något som står i vägen för läkningsprocessen. 

Om jag inte kan erkänna min sårbarhet kan jag inte acceptera läget. Om jag inte kan acceptera läget kan jag inte gå vidare. Förändring börjar i samma stund som jag kan bemöta hela mig själv, både mina starka och sårbara sidor. 

När jag vågar vara sårbar blir jag starkare

Det kan vara svårt att prata om det som är närmast oss själva. Det som är vår allra mest sårbara plats. Det kräver mod och kanske är det svåraste vi gjort. Men när vi gör det öppnar vi dörren till något nytt. Vi låter vår person ta plats (när gjorde du det senast?) och vi öppnar dörren till förändring. 

"Vulnerability is not weakness. And that myth is profoundly dangerous. Vulnerability is the birthplace of innovation, creativity and change" Brene Brown

Ta dig tid att se den här videon, som råkar vara en av de bästa TED-talksen någonsin.

The power of vulnerability