Att bli mer av sig själv

Att leva sitt bästa jag

Idag tänker jag på vikten med att titta tillbaka på sig själv. Det låter kanske lite konstigt eftersom jag många gånger pratar om att träna upp min förmåga att förhålla mig till det som sker just nu. Men det handlar inte om att älta gamla oförrätter utan snarare att komma i kontakt med den jag är just nu och den resa jag gör. För den resan pågår varesig jag vill eller inte.

Att se riktningen i den egna utvecklingen
Jag tänker att det finns ett värde i att förstå den utveckling jag gjort som människa. Den förändring som skett genom att titta på den jag var gör det tydligare att förstå, inte bara den jag är just nu, utan också den jag vill bli mer av. Jag tänker mig att en mening med mitt liv är att bli mer av mig. Med det menar jag att vi alla bär på intre potential, ibland sådant som vi kanske inte ens känner till. 

Att leva i enlighet med den man är kräver att man kommer i kontakt med och vågar leva den man är. Det i sig är en process som för någon startar när man upplever en kris, exempelvis en utbrändhet. 

Att öppna upp för sitt inre potential
En resa att göra är den att öppna sig för sig själv. Att våga öppna sig för sig själv och att våga leva ut den man är. När jag lever i enlighet med den jag är, är jag del av en ständig förändring. En utveckling som är ärlig och rätt för mig.
Varenda människa har ett nyupptäckt eller slumrande potential att lyfta fram och utveckla. Varenda människa har ett inre väsen som är det rätta och ärliga "jaget". Min tanke är att när vi har mod att leva som de vi verkligen är, då kan vi inte bara lyfta fram våra inre potential utan också må som bäst. Och om vi just nu inte mår bra så öppnar vi upp, inte bara för förändring utan också för läkning. 

"If you are always trying to be normal, you will never know how amazing you can be" Maya Angelou

Att bli snällare mot sig själv

Ibland konsumerar vi vår egen energi genom att
utöva krav och begränsande "sanningar" mot
oss själva.

En utbränd person har troligen varit hård och fördömande mot sig själv innan väggen tillslut sa stopp. Många signaler har ignorerats innan kroppen till slut tippar över utbrändhetens kant. Kanske dags att bli lite snäll mot sig själv? Men vad innebär det egentligen? 

Är jag för hård mot mig själv?
Anledningarna till att man är hård mot sig själv kan vara oändligt många. Men ofta är man helt omedveten om hur man behandlar sig själv. Kanske har man en omedveten uppfattning om att man är svag om man inte klarar en viss mängd arbete eller belastning. Kanske ser man sig själv som inkompetent eller på annat sätt otillräcklig. Något som ofta går hand i hand med att man upplever att andra är så mycket bättre än en själv. Ofta väljer man att jämföra sig med den som är proffs inom sitt område. Om man inte är lika bra som dem är man automatiskt dålig. Man ger inte sig själv en chans helt enkelt.
"När ska de upptäcka att jag är en bluff?" är det många som går omkring och tänker om sig själva.
I värsta fall kanske man ser sig själv i spegeln och tänker elaka tankar. Eller så utsätter man sig själv för en onödig och enorm stressnivå i livet. 

Att leva ut och bejaka sin person är
äkta vänskap med sig själv.
Det gör att man
står stadigare på jorden.

Gör du extra mycket för att vara säker på att du är tillräcklig?
Att vara hård mot sig själv kan också handla om att man låter andra ta mer av ens tid, energi och uppmärksamhet än vad man borde. Att inte sätta ner foten och säga nej när man borde är en belastning som äter energi.
En annan anledning kan vara att man har svårt att se när en insats är tillräckligt bra. Något som ofta kompenseras genom att man gör lite extra för att vara säker på att man gjort tillräckligt. Det slutar ofta som överprestation och utmattning i längden.

Att våga leva ut sin personlighet
Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Att leva kan vara svårt nog. Att dessutom belasta sig själv genom att tänka elaka tankar om sig själv är att lägga stenar i ryggsäcken. Många trycker (omedvetet?) ner sin personlighet med rädsla för att verka konstig eller fel. Det är ett beteende som skapar lidande. Att våga leva ut sin personlighet är bland det bästa man gör i livet. Min absoluta övertygelse är att en mening med livet är att vi ska upptäcka och välja oss själva. Att leva ut.
En viktig del av min läkningsprocess var att komma ut ur garderoben. 

"Be yourself; everyone else is already taken"
- Oscar Wilde

Att bemöta rädslor för sin egen skull
Att vara snäll mot sig själv handlar inte om att aldrig pusha sig själv till att bemöta situationer som kan kännas skrämmande eller obehagliga. Ibland måste vi göra saker som vi tycker är obehagliga just för att det är viktigt för den vi är innerst inne. Att ta steget och lämna en destruktiv relation eller komma ut för den homofobiske släktingen. Det blir som en frigörande ceremoni där vi väljer oss själva. Även om responsen från andra kan bli annan än den vi hoppats på.

Ge dig själv tid för reflektion
Att vara snäll mot sig själv handlar som första steg om att ta reda på vad man vill. Men också vad man inte vill. Många lägger mer tid på att försöka lista ut vad andra vill än man lägger på att ta reda på vad man själv vill. Om man inte reflekterat över hur man själv skulle vilja att saker och ting var blir det svårt att uppnå en tillfredsställande tillvaro. 

Ibland är en krasch nödvändig

När man går in i väggen hamnar man i ett
stadie av total utmattning. Men det
är inte bara av ondo. 

Den som går in i väggen har troligen ignorerat flertalet symptom under (längre) en tid. Och när den totala utmattningen kommer blir det tyst. Eller, inte egentligen tyst. För ett vanligt symptom är att man känner sig orolig och det gäller ofta både tankar och känslor som tycks leva sitt eget liv. Det jag menar med tyst är egentligen att den som drabbats, för första gången på länge tvingas lyssna. Och det är inte säkert att det man hör är så angenämt. Därför är det lätt hänt att man glömmer bort att den process man nu befinner sig i faktiskt kan göra stordåd för ens liv.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag inte hade gått in i väggen. Det hade kunnat gå hur illa som helst!

Utbrändheten är ibland nödvändig för nya perspektiv
Ibland krävs det en utbrändhet eller kris för att man ska börja lyssna. Det är som om en krasch öppnar upp för nya möjligheter. Ja, det känns förstås inte så när man ligger där i soffan med ångest. Men det som sker är att man nått den där gränsen och äntligen börjat lyssna. Det är som om man är så trött att man inte orkar kämpa emot längre. Men denna utmattning är inte bara av ondo.

När man börjar lyssna öppnar man upp för nya perspektiv. Det är när jag öppnar mig för nya perspektiv som jag börjar öppna upp för att lära känna mig själv och lära av mig själv. På ett djupare plan. Och när det sker börjar läkning, personlig- och andlig utveckling på allvar. 

Om jag skulle se på relationen till mig själv som man brukar se på en vänskapsrelation. Vill jag då ha en djup relation eller en ytlig?

Hej stress! Du har inte lika stor makt över mig längre

Stress har som störst kraft när man är 
omedveten och agerar på sina stressade 
och sårade känslor.

Du som följer den här bloggen vet att jag brukar skriva att det inte är stressen som är farlig. Det är bristen på återhämtning som gör stress farlig. Återhämtning kan vara att vila. Men om man har ett negativt beteende mönster kommer man troligen att hamna i samma stress igen. Hur gör man för att lära sig mer om sin stress så att man minskar risken för att hamna där igen?

Vad som stressar mig är värdefull information
Jag kan inte eliminera stress från mitt liv. Det är troligen inte ens önskvärt. Stress har en funktion. Men jag kan öva upp min förmåga att bemöta stress som jag lider av. Det handlar om hur jag bemöter situationer, känslor och tankar som skapar stress och hur jag agerar när jag är stressad. Men minst lika viktigt är hur/att jag öppnar mig själv för att lära mig något om mig själv och min stress. Vad som stressar mig avslöjar nämligen en hel del om hur jag fungerar. Vilka rädslor jag har, vilken prestationsångest jag har och gamla invanda (men inte så önskvärda) beteenden som jag trillar tillbaka i. 

Det kan vara läskigt att betrakta sig själv. Våga se både sina bra och dåliga sidor. Våga erkänna för sig själv att man har ett beteende som man inte vill ha. Men det kan också vara enormt befriande...och grunden till förändring.

Att stänga av stress-autopiloten
Första steget är att överhuvudtaget bli medveten om när stressen slår till. Det är troligen så att de flesta av oss har en förmåga av att gå på autopilot. Vi märker helt enkelt inte att vi är stressade förrän det gått lite tid (lite för långt rentav?). Men hur kan man minska på stressen lite tidigare?
Min upplevelse är att stressen tenderar att minska i samma sekund som jag blir medveten om den. I samma sekund som jag börjar betrakta mig själv, mina stressade tankar, ytliga andetag och spända käkmuskler. Redan där tycker jag mig se en skiftning i upplevelse av stressen.

Många stressreducerande tekniker
fokuserar på hur det känns i kroppen,
i sinnet och i känslan.  Det är ett bra
sätt att träna upp medvetenheten.

Att kontrollera sina tankar och känslor, går det?
Jag tror inte på att försöka ta kontroll över sina tankar. Jag tror att det är så enkelt att det helt enkelt inte går. Ofta handlar teorin om kontrollerandet av tankar om att radera negativa tankar och känslor. Men de negativa känslorna är en lika naturlig del av känsloregistret som de positiva (hur skulle vi annars förstå att vi tänkte en positiv tanke?). Det viktiga är att bli medveten om hur ens inre dialog ser ut. Att komma i kontakt med sina tankar och känslor. Betrakta dem. Studera sig själv och lära sig ett nytt sätt att agera. Och lika viktigt, att sluta agera på sina sårade tankar och känslor. 

Jag tror på att addera medvetenhet istället för "kontroll" av tankar och känslor. 

Att föra en inre dialog för att minska stressen
Är man psykiskt sjuk om man pratar med sig själv? Det brukar ju sägas att de som är riktigt sjuka gärna pratar med sig själv. Faktum är att vi gör det allihopa, hela tiden. Det försiggår en ständig ström av tankar inom oss. En outsinlig sådan. Vi tänker ungefär 50 000 tankar om dagen. 85% av dessa tankar styrs inte av vår vilja eller medvetenhet. De liksom bara fladdrar förbi utan att vi är medvetna om dem. Men det kan bli ändring på det.

Om steg ett är att bli medveten så blir steg två att föra en dialog med sig själv om vad det är som stressar mig och varför. 

Att föra en dialog med sig själv:

Varför jag blir stressad just i den här situationen? Jag bara måste prestera, det får bara inte bli fel och jag vet inte om jag kommer fixa det. 
Aha, den berömda prestationsångesten är på besök igen? Ja, klarar jag verkligen den här uppgiften? 
Varför har jag prestationsångest?
Vad händer om jag inte lyckas få till en bra leverans? Då kanske jag inte får chansen på jobbet igen. 
Vad innebär en bra leverans? Jag vet inte riktigt, det kanske är därför jag känner mig pressad. Jag vet inte vad som är tillräckligt bra.
Kan det vara så att jag överpresterar för att vara säker på att det jag gör är tillräckligt bra? 
Ja, och när jag överpresterar tappar jag kontrollen över vad jag hinner göra. Det blir ofta många saker på kort tid. Det gör mig inte bara stressad utan också pressad, jag vet att jag på kort tid måste klämma ur mig en bra leverans.
Vem är jag om jag gör en dålig leverans? Dålig som person?
Nej, det är jag förstås inte. Men när jag är stressad känns det som om jag börjar tvivla på min förmåga och min kompetens. Jag blir irrationell i mitt tänkande. Börjar ta beslut baserat på mina stressande och oroliga tankar. 
Kommer jag att känna såhär 3 månader efter den "viktiga" leveransen? Kommer jag fundera över den här leveransen om 3 år? Om 10? Osv.

Ibland ter sig upplevelsen av livet väldigt snedvridet. Genom att medvetet ge sig själv perspektiv och tillåta sig att betrakta sina känslor kan stressen släppa. Och kanske hittar man till och med en ny väg...

Vad gör mig till den jag är?

Begreppet "att upptäcka sig själv" är måhända utslitet men ständigt aktuellt. Möjligheten till förändring i enlighet med mitt inre jag är både spännande och hoppfull. Men vad är egentligen mitt riktiga jag?

Julian Baggini använder sig av filosofi och neurovetenskap för att förklara en intressant tanke - Mitt riktiga jag är något jag både upptäcker och skapar. 

TED-talks: Is there a real you?

Att våga leva den man är

Jag har alltid beundrat människor som funnit styrkan och modet att leva sitt eget jag fullt ut. Att leva och bejaka den person de (egentligen) redan är inuti. Trots att det kanske inte passar in i det som för tiden eller omgivningen. 

Jag brukar tänka att det kräver mod att vara byfåne. Ändå (eller kanske just därför) är det ofta dem som blir hånade, förlöjligade och utfrysta.

Att vara "som alla andra" existerar inte, egentligen
Det är lätt att vika på sin åsikt. Gömma sina drömmar och egenskaper för att försöka smälta in. En paradox förstås, eftersom begreppet "att vara som alla andra" egentligen inte finns. Det finns inte ETT sätt. Det finns bara det vi tror är "det rätta sättet". Och det är i sig en tankekonstruktion.

Att välja bort sina drömmar och sin intuition ökar tristessen i livet. Att leva i tristess är stress.

Meningen med livet är ett liv med mening?
Jag tror inte att det finns ETT svar på vad meningen med livet är. Meningen med livet är ett liv med mening, den mening som jag ger det. Men om jag måste välja en sak så skulle jag nog säga att våga utforska och leva den jag är. Att följa min intuition och våga drömma och välja de drömmar som är mina. Att våga gå den, ibland krokiga, vägen mot att bli mer av mig själv. Att välja kärlek i livet, oavsett hur den ser ut. 

Med kärlek och intuition kan det aldrig bli fel!

“Be yourself; everyone else is already taken.” ― Oscar Wilde

Att forma om sin hjärna öppnar upp en ny värld

Våra tankar och känslor kan onekligen ställa till det för oss. Rädslor stänger till exempel av vår förmåga att lösa problem. Och kreativitet kan inte blomstra där rädslor regerar. Rädsla, oro och osäkerhet höjer vår stressnivå. Något som i längden bränner ut våra resurser och för oss in en ond cirkel.

Det är en utmaning att bryta beteenden som bygger på rädsla. Men när det görs sker magi.

Att förändra livet genom att definiera sina rädslor

Rädslor kan bli ett fängelse
när de omedvetet får
härska fritt.

Att definiera sina rädslor och bekanta sig med dem kan förändra livet på många sätt. Men personligen tror jag inte på att försöka radera rädslor och negativa tankar. För det går inte. Det är inte meningen att vi ska låtsas som om vi inte hade en negativ känsla eller tanke. För det har vi.

Våra negativa tankar och känslor är en lika naturlig del av vårt känsloregister som de positiva. Men det är de omedvetna rädslorna och negativa tankarna som är destruktiva för oss. Det är de som gör att vi börjar agera på sårade känslor. Det är de som gör att vi säger och gör saker i affekt. I stress. Vi blir en flipperspelskula som kastas fram och tillbaka, tillsynes utan kontroll. Livet blir ett lotteri och känslan av att vara den som drar nitlotten blir det som genomsyrar vår existens.

När rädslorna inte står i vägen öppnar sig en möjlighet
Att definiera sina rädslor och bekanta sig med dem gör två viktiga saker med oss. Först och främst blir vi medvetna om vår inre dialog och hur vi agerar på den. För det andra får våra känslor mindre kontroll över hur och vad vi agerar på. Saker vi säger, beslut vi tar, planer vi gör, drömmar vi har. Det blir mer tydligt att det finns ett annat sätt. Jag måste inte agera på allt jag känner. Jag kan välja något annat. Och när rädslor inte står i vägen öppnar sig en möjlighet...

Video: Reprogramming your brain to overcome fear

Att ha tillit till sig själv

En av de viktigaste komponenterna i all önskad förändring såsom läkning och utveckling är tillit. Att ha tillit till sig själv och till det som sker. Utan tillit ger vi plats åt rädslor och osäkerhet som får ta över.

Tillit är stärkande
Tillit är inte så mycket intellektuell som det är en känsla (eller både ock?). Den är intuitiv och den är ickefysisk i sin form. Men den är ett verktyg som fungerar som en motvikt till den ovisshet som vi ibland tampas med i livet.
Tillit handlar inte nödvändigtvis om att tro att saker och ting ska ske i en viss ordning eller på ett visst sätt. Det handlar kanske mer om att jag i grund och botten är stärkt i en känsla av att jag kan klara både svårigheter och roliga saker i livet. Och kanske gör en grundläggande tillit till mig själv att jag sparar på värdefull energi som jag istället kan lägga där/om det behövs.

“The most fundamental aggression to ourselves, the most fundamental harm we can do to ourselves, is to remain ignorant by not having the courage and the respect to look at ourselves honestly and gently.” Pema Chödrön

Video: What are we afraid of?

Att komma ut ur garderoben

Att våga vara den man är, är en livslång process. Det är inte något som sker en gång. Att växa och utvecklas som människa handlar om tid. Men främst handlar det handlar om att våga. Att våga sig på möjligheten att bli mer av den person man är. Den man egentligen redan är där inne. Ja, man kan likna det vid att komma ut ur garderoben.

TED talk: We're all hiding something

Att vara sårbar är inte att vara svag

Innan jag gick in i väggen beundrade jag människor som inte krackelerade. Människor som outtröttligt levererade perfektion, utan att visa tecken på sårbarhet. Sårbarhet var helt klart ett tecken på svaghet. Men tack och lov skulle jag komma att ändra uppfattning på den punkten. Min syn på sårbarhet kom att bli en orsak till min utbrändhet. Men också en väg ut ur den...och mycket mer än så.

De flesta får chansen att bemöta sig själva under sin livstid
På flera sätt är jag idag enormt tacksam över att jag för 12 år sedan, genom min utbrändhet, hade målat in mig själv i ett hörn. Det är nämligen inte alla som kommer till den punkten då de verkligen måste bemöta sig själva. De flesta gör det, någon gång under livet. Inte alla. Men när det sker är det kraftfullt och omvälvande.

Utbrändhet, livskris och sorg är exempel på tillstånd som kan få oss att stanna till och börja lyssna. 

Ibland krävs en utbrändhet för att man ska börja lyssna...
För mig krävdes det just en utbrändhet för att börja lyssna. Jag hade slagit dövörat till, mot mig själv. Men nu satt jag fast och kunde inte fly någonstans. Det fanns inga ursäkter  och mina valmöjligheter var inte särskilt många. Som jag ser det bestämde min fysiska kropp att det nu fick vara nog. Det var dags att öppna dörren inåt. Jag var helt enkelt tvungen att bemöta kärnan i min situation, kärnan i mig. Och en viktig del var min sårbarhet. 

Ett sätt att (omedvetet?) slippa bemöta sina känslor kan vara att se till att man har fullt upp. Att det inte finns något utrymme för att känna. 

En vanlig rädsla är att inte prestera tillräckligt bra. Ett vanligt följdbeteende blir att överprestera för att vara säker på att man gjort tillräckligt.

Kära sårbarhet, du som tvingar mig att vara människa
Jag tvingades bekanta mig, acceptera och (motvilligt till en början) omfamna min sårbarhet. Jag tvingades se på mig själv på ett sätt som jag aldrig hade gjort förut. Det var obehagligt, smärtsamt och visst, jag ville ta sidodörren ut några gånger (exempelvis hitta en syndabock utanför mig själv. Det måste ju vara något eller någon annans fel att jag mår så här?). Men jag gjorde ett val. Så här fick det bli.
Det är min egna upplevelse av vad min sårbarhet är som är det som räknas. Den kan se olika ut. För mig handlade det om att bemöta mitt beteende och med det mina rädslor. 

Att bedöva sin sårbarhet med mat, kvällsjobb eller alkohol
Ett sätt att inte bemöta sitt inre är bedövning. Bedövning som kan se ut på många olika sätt. Övertidsjobbande, ätande, TV-tittande, telefonblippande, alkohol, droger och mediciner kan vara olika sätt att (omedvetet?) ta omvägen förbi sin egen sårbarhet.



I sårbarhet finns styrka att hämta
När jag började betrakta mina rädslor och min sårbarhet insåg jag att det var något jag skulle komma att göra resten av mitt liv. Det är inget man gör en gång och sedan är färdig.
Att vara människa är att vara sårbar. Punkt slut. Men det är också genom sårbarhet som vi kommer i verklig kontakt med oss själva och andra. Och det kräver styrka att våga vara sårbar för sig själv och för andra. Verklig styrka.

"Vulnerability is the core in shame and fear. But it appears it is also the birthplace of joy, creativity of belonging, of love." Brene Brown

Kraften i sårbarheten...liv!
Att bemöta och lära sig förstå sin sårbarhet är inte helt oviktigt. När vi bedövar det vi tycker är negativt inom oss bedövar vi också det som är positivt. Bedövar vi vår sorg, bedövar vi också vår glädje. Och när allt kommer omkring, vad är kärlek om inte sårbarhet finns?
Sårbarhet betyder att det inte finns några garantier. Det finns inga klara svar. Det finns inga facit. Men kanske är det det som ger livet de referenser vi behöver lära oss skapa för att uppleva? Kanske är det just det som gör att vi kan uppleva både glädje och sorg? Och det är troligen inte en slump att ens godaste vänner är de man känner att man tryggt kan lämna över sårbarheter till.

När vi ser vår egen sårbarhet inser vi också andras. En följd blir att vi inte bara är snällare mot oss själva utan även mot andra. Något som minskar både vårt eget lidande och andras. Något som vår värld behöver mer av.

Kolla gärna in en briljant föreläsning nedan om forskning som Brene Brown gjort på sårbarhet. Otroligt inspirerande!

Video: The power of vulnerability

Förändring är konstant

En av de få sakerna i livet vi kan vara säkra på är förändring. Allt från årstider, mode, vetenskap, aktiekurser till marken vi går på. Vi människor är inget undantag. Vi förändras fysiskt, mentalt och själsligt/andligt. Ända ner på cellnivå sker förändring. Våra åsikter förändras eller stärks ytterligare. 

Frågan är HUR jag förändras? Är jag medveten om vem jag är och vem jag är på väg att bli? Hurdan/vem vill jag vara?

Att våga göra tvärtemot

Det finns många sätt att göra saker och ting på. Det är lätt att glömma bort det när man står öga mot öga med ett problem. Speciellt om problemet bara sägs ha en enda lösning enligt experter på området.

När det inte känns riktigt rätt i maggropen Men om den där "lösningen" inte känns bra i maggropen. Om det så bara är en nyans av tvivel inom dig. Strunta inte i det din intuition försöker säga dig. Det kan vara viktig information kring hur du ska komma att agera. Våga lyssna på vad du själv har att säga om saken. Oavsett hur "fel" andra tycker att det är.
Människan må ha trampat omkring på månen, färdats under vattnet och funnit Higgs-partikeln. Men det finns många områden mänskligheten inte varit i närheten av att sätta sin fot på. Ändå finns det många "sanningar" vi lever efter, inte minst när det handlar om vår hälsa och vårt välbefinnande.

Ibland är det läge att ändra åsikt Lyssna gärna in vad andra har att säga. Och lyssna inte bara på dem som bekräftar dina åsikter/tankar. Ta in, reflektera och känn efter. Ibland är det läge att ändra åsikt och uppfattning. Om vi envist håller kvar vid gamla föreställningar begränsar vi oss själva. Men ibland bekräftas och stärks våra tidigare tankar/åsikter ytterligare. 

Vi föds inte med åsikter/ståndpunkter som ska vara resten av livet. Det är inte starkt att envist hålla kvar vid gamla föreställningar som inte gör en gott. Riktig styrka är att våga förändra sig.

Handlar det om ditt liv, din hälsa och din lycka är det du, och ingen annan, som ska styra skutan i den riktning som känns bäst. Våga ha tillit till det.

Vad är du rädd för? - Att utvecklas genom sina rädslor

Det är först när man vänder sig om
som man inser att monstret i
drömmen inte alls är så farligt
och stort som man först trott.

Vi har alla rädslor. Medvetna eller omedvetna. Rädslan för att inte vara tillräckligt bra, för att bli sjuk, för att vara utanför, bli lämnade eller inte leva vårt liv fullt ut.

Ibland är vissa av oss rädda för att betrakta oss själva. Rädda för att betrakta våra egna rädslor och vad de står för. Det kanske dyker upp något man inte vet hur man ska hantera?

Genom våra rädslor kan vi utvecklas
Även om det känns lite läskigt så finns det mycket att hämta i att bemöta sina egna rädslor. Det finns inte någon levande person som inte har en inneboende kreativitet och styrka. Vi har alla möjligheten att utvecklas genom att bli medvetna om vad det är vi är rädda för. Rädslan kan trots allt vara det som håller mig fast i gamla mönster som i sin tur inte är bra för mig. 

Så, vad är jag rädd för?

Kill the Buddha - Att bli medveten om begränsande föreställningar

Var har jag byggt mina murar?

Något jag vill påminna mig själv om idag är att "sanningar" som jag bär omkring på påverkar  mitt liv. Att få insikt om mina sanningar, som ibland kan vara begränsande föreställningar, kan inte bara minska onödigt lidande (och stress) utan även hjälpa mig kicka igång en positiv utveckling i mitt liv.

Att bli medveten om "sanningarna" som påverkar livet

Vi bär alla omkring på föreställningar om hur saker och ting ligger till. Föreställningar som vi plockat med oss "längs vägen" och som kan vara positiva och negativa för oss. Det kan handla om hur jag ser på mig själv, vad som är viktigt just nu, vad jag klarar och inte klarar av, hur jag bemöter och borde bemöta olika situationer, vad som är normalt och onormalt, hur en relation ska vara eller vad som krävs för att vara en tillräckligt bra prestation i olika lägen. Dessa föreställningar kan påverka oss positivt eller negativt.

En begränsande föreställning är en upplevelse, ofta helt omedveten, som bromsar min utveckling. Inte bara det, den ställer ofta till med stress och onödigt lidande.

Att sluta "gå på räls" och börja gå på magkänsla

Att studera sitt eget beteende (tankar, känslor, agerande) är ett sätt att bli medveten om sina begränsande föreställningar. Det handlar om att sluta "gå på räls" och stänga av den där autopiloten som så många gånger beslutar och agerar åt oss. 

Jag avslutar med ett citat från Pema Chodron, en enormt klok person: 

"When you meet the Buddha, kill the buddha" means that when you see that you're gasping or clinging to anything wether conventionally it's called good or bad, make friends with that. Look into it. Get to know it completely and utterly. In that way it will let go of itself.

Vikten av att finna sitt inre lugn

Foto: Passport-to-love

Jag skriver ofta om avslappning, meditation och att hålla koll på sin "inre dialog".  Jag tror nämligen att medveten utövning av avslappning eller meditation är enormt mycket mer kraftfullt, på flera olika plan, än vi förstår. Nedan kommer några anledningar...

5 anledningar att lugna sitt sinne:

• Läkning av stress
  Ett lugnare sinne sänker stressens kemiska sida, nämligen stresshormonerna. En lägre nivå av kortisol och adrenalin i kroppen är första steget mot att läka stress. Ett lugnt sinne ger en lugn kropp.
  
• Meditation ändrar strukturen i hjärnan
  Flera forskningsrapporter visar att meditation i så kort tid som 2 månader ändrar strukturen i hjärnan och skapar ett nytt grundläge. Läs gärna mer här.
  
• Att komma i kontakt med sig själv
  Ja, vad menar man med det? Min uppfattning är att vi inte bara är våra tankar och känslor. Vi har en inre källa till visdom, kalla det gärna intuition om du så vill. Våra tankar och känslor kan ibland stå ivägen för vår intuition.
  
• Bli mindre känslostyrd
  En stressad människa blir många gånger känslostyrd. En känslostyrd människa agerar och tar sina beslut utifrån sina känslor. Något som skapar onödigt lidande och olyckliga situationer.
  Vi tar bättre beslut och är mer medvetna i nuet med ett lugnare sinne. Vår empatiska förmåga är större och vi kan se andra människor mer utifrån deras perspektiv istället för vårt eget (läs våra känslor och tankar).
  
• Ett bättre allmäntillstånd
  Det finns många fysiska processer i vår kropp som mår bra av ett lugnare sinne. Det är inte en slump att många har problem med magen när de är stressade. Ett stressat sinne skapar belastning på kroppen.

Adventslucka 4: Video om Ayurveda

Igår skrev jag en artikel om Ayurveda. Delar med mig av en film för den som vill veta mer om Ayurveda och som jag tycker är sevärd. 




Relaterade artiklar:

• Ayurveda - ett verktyg för livet
• Ayurveda - kunskap om livet
• Trött och trög i både kropp och tanke kan vara "ama"
• Alla artiklar om Ayurveda

Blir man lyckligare av att uppnå mål och drömmar?

Något som jag många gånger reflekterar över är det som sker när man uppnår ett mål eller en dröm. Varför känner jag mig lycklig när jag uppnår ett mål? ...och varför verkar det ibland som om det inte spelade någon roll?

Att uppleva känslan av lycka och triumf

Du har köpt en ny bil. Sätter dig bakom ratten och känner dig uppfylld av lyckokänslan av att äntligen ha bytt ut den gamla skrothögen mot en fin och ny bil. Såhär känner du varje gång du sätter dig i bilen...åtminstone i några dagar eller veckor.  Men känslan försvinner snart.

Du lyckas över förväntan på jobbet och krossar de gamla siffrorna. Vilken lycka! Du känner hur hela ditt yrkes-ego växer i alla riktningar. Kollegorna klappar dig på axeln. Men några dagar senare tänker du inte ens på det uppnådda målet mer. Varför håller inte känslan i sig?

Ett mål kan antingen föra oss närmre eller längre bort från den vi är. Ett mål kan få oss att minnas vad som är viktigt...eller helt och hållet glömma bort det.

Vad är den sanna lyckan i att arbeta mot ett mål?

Att ha mål i livet är viktigt. Att ha ett mål innebär att vi är i rörelse, i utveckling. Men det är inte målet vi uppnår i sig som gör oss lyckliga, det är livsinställningen vi har genom hela vår dag. Hur vi ser på oss själva, på vår utveckling, på de människor som vi möter, hur vi bemöter dem och det vi har här och nu. Det gäller för mig att vara medveten om mina mål. Att välja dem med omsorg men samtidigt inte bli skrämda av dem. 

Att se det som är viktigt i tillvaron blir lättare om jag övar upp förmågan att sätta stunden just nu i relation till livet, mitt liv. Kommer detta att vara viktigt om 3 månader? Om ett år? I livet?

Låt dina drömmar och mål utveckla den du är
Det finns inte en universell mätskala på vad som är lyckat och inte. Det är bara vi själva som spikar "lyckoskalan". Ett "misslyckande" kan visa sig vara än mer givande och utvecklande än ett uppfyllt mål. Ett mål kan i sig bli ett tomtebloss av lycka eller en djupgående lärdom som för en närmre den person man är innerst inne. Ett diplom är bara ett diplom om det är allt jag fått ut av det. 

Konsten att välja de mål som jag ska röra mig mot i livet bär sin vikt i medvetenhet...och modet att ändra sig och navigera mot nya mål!

Björn Lindeblad bjuder på en livsresa utöver det vanliga

Foto: SR.se

En högavlönad chef med hus i Spanien som sa upp sig och blev Buddhistisk munk i 17 år. Björn Lindeblad sommarpratade den 18 juli i år och bjöd på en livsresa utöver det vanliga.

Människor som reflekterat längs sin livsväg
Jag fascineras av människor som reflekterat över det de mött och varit med om i livet. Det måste inte vara en så tvärskarp livstresa som den Björn Lindeblad gjort. Men visst, han gör ett intressant program som får en att tänka till. Lyssna gärna på Sveriges Radios website. Jag trivs när jag lyssnar på människor som vågar vara sig själva och vågar leva ut den de är, oavsett om det stämmer överens med gängse normer eller inte. 

Vi har alla mycket att lära av den som vågar vara sitt innersta och mest ärliga jag. 

Att vara sitt innersta jag kräver mod
Att vara sitt innersta jag kräver mod. Det kräver mod att våga stå för den man är och vill vara. Att stå för den och det man tycker och tänker. Modet att våga vara sitt ärligaste, bästa och mest genuina kommer i en process. Det finns dock ingen värdighet att vara bättre än någon annan, bara att förbättra sitt jag.

Utveckling genom att göra något annorlunda

Vad är det som gör att vi kommer igång med den där förändringen som vi kanske i åratal väntat på? 


Förändring är att göra något annorlunda
Det låter irriterande enkelt. Så enkelt att jag närapå raderar rubriken ovan. Men faktum är att förändring börjar när vi gör något annorlunda.
Om jag tänker och beter mig på exakt samma sätt, hur kan jag då förändras?


Att förändra metoden är att förändra resultatet
Om jag utför en handling på exakt samma sätt och enligt samma metod, kan jag då förvänta mig ett annat resultat? Tja, det är inte troligt att förvänta sig att IKEA-hyllan kommer att bli korrekt ihopskruvad om jag använder mig av exakt samma metod som nyss, när det gick åt pipsvängen. Så, varför skulle det fungera annorlunda i mitt liv?


Kanske upplevs förändring många gånger vara omöjligt att uppnå därför att vi förväntar oss att det ska vara omöjligt, smärtsamt och svårt? 


Att ta ansvar är första steget men lika viktigt är tillit
Det mest troliga är att det är jag som förändrar mitt liv i en mer positiv riktning. Förändring måste inte innebära enorm uppoffring och stora satsningar. Tvärtom kan små justeringar i tillvaron många gånger leda till tydliga resultat. Det viktigaste är att faktiskt ta steget, att våga och att ha både tålamod och tillit till processen. 


"Don't go through life, grow through life." Eric Butterworth