Från högpresterande till utbränd - ensamhet, flockarv och stress

Alla vänder vi fokus utåt för att få en bekräftelse på att vi är och gör bra. Det är helt enligt vårt ursprung, vi är flockdjur. Även om vi lever i en digital tidsålder så har vi till mångt och mycket ett analogt sinne. Vi delar cellminne med våra förfäder där ensam inte innebar stark, ensam innebär en ganska säker död. Vi är beroende av varandra och vår plats i flocken när vi med målmedvetna steg går genom kontorslandskapet till vår arbetsplats.

Men vad händer om det inte finns någon där som bekräftar oss? Vad händer när vi inte presterar? Vad händer när det blir ensamt och tyst?

Smärtan att gå från högpresterande till utbränd

Du som gått från högpresterande till utbränd vet allt om den olidliga smärta det kan innebära att vakna upp till en dag helt utan att vara kapabel att göra det man är van vid, prestera. När kroppen har tagit makt över sinnet. När det finns lite för mycket tid och utrymme för att känna och uppleva alla de känslor och tankar som inte fått plats. Det blir liksom lite för tyst. Smärtsamt tyst.

Kanske är det så att en utbrändhet triggar vår instinktiva känsla av att inte längre vara en del av flocken? Jag vill tro det. På precis samma sätt som pulsen går upp när man ska tala inför en grupp. Att vara här när flocken är där. 

Ensamhet och stress under coronakrisen

Vad händer med oss när vi måste koppla upp oss hemifrån? Coronakrisen innebär för många av oss distansarbete...det är inte bara härligt, det kan också vara stressande. Då kan det vara klokt att reflektera över ovanstående mekanismer. Hur påverkas jag av att inte få träffa mina kollegor? 

Det är trots allt skillnad mellan att vara ensam och att vara själv.

Att stänga av tanke-autopiloten

Stress påverkar oss ofta att bli mer sammansvetsade med det vi känner och tänker...dvs vi tappar vår förmåga att betrakta det som vi tänker och känner. Vi löper därmed högre risk att agera på våra känslor, vilket många gånger inte direkt ger det bästa resultatet. 

Vi har ett arv från våra förfäder, oavsett hur digitala vi än är. Men hur stressade och hur negativt vi påverkas av exempelvis distansarbete kanske många gånger handlar om hur vår inre dialog ser ut - hur vi tänker, känner och upplever om vår situation? Många av de ca 40 000 tankar vi tänker varje dag går på autopilot, dvs vi tänker samma tankar om och om igen ofta utan att vara medvetna om dem.

Att koppla upp sig på den inre tryggheten

Idag vill jag påminna mig själv och dig om ett av livets stora underverk - att koppla på det inre jagets djup och bottenlösa trygghet. Den plats/kraft/källa som vi alla bär inom oss och som inte har någonting med yttre bekräftelse och prestation att göra. Ledstången vi alla bär inom oss själva men som vi ibland tappar fästet om när tillvaron triggar en lite för hög stressnivå...och när oron och rädslorna tar vid (ofta utan att vi märker det).

Det finns mängder med olika metoder (meditation, kreativt skapande, djupandning, vistas i naturen osv) att gå ner i djupet av sitt innersta jag. Det jag tänker mig alla de olika metoderna har gemensamt är förmågan att stilla sinnet och tankeapparaten, den där som gick på autopilot ovan. För det finns något ganska logiskt i att man kan se ner i djupet först när krusningarna på vattenytan lagt sig.

"Om jag är mina tankar - vem är det då som betraktar dem medan jag tänker?"

(fundera på den några gånger)