Inlägg
Något jag ofta reflekterar över är att de allra flesta av oss, med varierande insats, försöker skapa en känsla av kontroll. Det kan yttra sig som pedantiska drag, överdrivet intag av information inför semesterresan, svartsjuka men i många fall känslor som oro.
Kontroll är blott en illusion
"Jag är ett kontrollfreak" kan man ibland höra någon säga. Inte sällan man stolthet i rösten. Jag har ofta funderat över vad det är som gör att kontroll ibland anses vara något positivt. Min upplevelse är nämligen den att jag mår som bäst när jag lyckas hantera det faktum att livet är ständigt föränderligt, dvs bortom min kontroll. Det är en illusion att de viktigaste sakerna i livet går att kontrollera. Visst mår jag troligen bra av att utöva ett visst mått av planering i livet, som att kontrollera att jag fick med mig passet till flygplatsen eller läsa igenom innehållsförteckningen om jag är allergisk mot något. Det tillhör eller bör åtminstone tillhöra en del av vardagen.
Men de verkligt viktiga sakerna i livet går inte att kontrollera.
Det enda vi egentligen kan kontrollera är hur vi väljer att bemöta det som sker genom vårt sätt att betrakta hur vi bemöter och agerar i det som sker.
 |
| Precis som årstiderna och dygnet förändras, förändras också livet. |
Oroar du dig för att skapa kontroll?
Att oroa sig för dåliga saker som "eventuellt kan inträffa" kan ibland vara ett sätt att försöka skapa kontroll. Men hur då? Jo, oron kan, ofta helt omedvetet, fungera som en sorts snedvriden och mycket dränerande riskanalys. Med det menar jag att väldigt många av oss, med varierande grad, har en tendens att omedvetet oroa oss för saker för att de inte ska inträffa.
Om jag bara oroar mig för allt skit som kan dyka upp på semesterresan så eliminerar jag riskerna med att det faktiskt inträffar. Att planet ska krascha, att bli bestulen på pengar eller att bli lurad på restaurangnotan. Det handlar om ett sorts snedvridet sätt att förutse eventuella faror och sedan avvärja dem. Problemet är att oron blir för tongivande och inte bara dränerar oss på energi utan också påverkar vår upplevelse av livet här och nu.
Svartsjuka är ett ypperligt exempel på hur kontroll i form av maktbeteende inte fungerar. Att försöka kontrollera den man älskar så att hen inte slutar älska en (eller vill lämna en för en annan) ger precis motsatt effekt till relationen. Den kvävs.
Kan kampen om kontroll begränsa livet?
Ett annat problem med överdriven kontroll är att man som "kontrollfreak" tenderar att bestämma sig för hur en sak ska utföras, långt innan den ska utföras (som kontrollfreak har man ju förstås tänkt på det långt innan). Det kan göra att man hamnar i situationer där man, istället för att betrakta situationen här och nu, begränsar sitt sätt att se på problemlösning. Man blir fyrkantig och har svårt att tänka om. Kan hända att man kör på sin förutbestämda lösning som i värsta fall ställer till det för en, dränerar en på energi och tar längre tid?
Kontroll kan vara ett försök att skapa lugn. Själva grundtanken är att inte dåliga saker inträffar om jag bara tänkt igenom allt ordentligt först. Det ironiska är att det överdrivna kontrollerandet ger precis motsatt effekt.
Att våga öppna sig för att livet är ständigt föränderligt är nyckeln
Visst är planering en viktig del av livet (såvida den inte går till överdrift förstås). Och visst är det lite läskigt att släppa taget och våga öppna sig för det faktum att de viktigaste sakerna i livet inte går att kontrollera. Men min upplevelse är att jag mår som allra bäst när är tillfreds med det faktum att allt förändras. Precis som dygnet och årstiderna förändras, förändras också livet. Förändring är det enda vi kan vara säkra på.
När jag vågar ha tillit till att jag klarar av förändring och att jag är utrustad med verktyg och förmågor att hantera det som sker. Det är då jag känner mig som mest harmonisk och i kontakt med mig själv.
"You may not control all the events that happen to you, but you can decide not to be reduced by them" Maya Angelou
Om jag bara oroar mig för allt skit som kan dyka upp på semesterresan så eliminerar jag riskerna med att det faktiskt inträffar. Att planet ska krascha, att bli bestulen på pengar eller att bli lurad på restaurangnotan. Det handlar om ett sorts snedvridet sätt att förutse eventuella faror och sedan avvärja dem. Problemet är att oron blir för tongivande och inte bara dränerar oss på energi utan också påverkar vår upplevelse av livet här och nu.
Svartsjuka är ett ypperligt exempel på hur kontroll i form av maktbeteende inte fungerar. Att försöka kontrollera den man älskar så att hen inte slutar älska en (eller vill lämna en för en annan) ger precis motsatt effekt till relationen. Den kvävs.
Kan kampen om kontroll begränsa livet?
Ett annat problem med överdriven kontroll är att man som "kontrollfreak" tenderar att bestämma sig för hur en sak ska utföras, långt innan den ska utföras (som kontrollfreak har man ju förstås tänkt på det långt innan). Det kan göra att man hamnar i situationer där man, istället för att betrakta situationen här och nu, begränsar sitt sätt att se på problemlösning. Man blir fyrkantig och har svårt att tänka om. Kan hända att man kör på sin förutbestämda lösning som i värsta fall ställer till det för en, dränerar en på energi och tar längre tid?
Att våga öppna sig för att livet är ständigt föränderligt är nyckeln
Visst är planering en viktig del av livet (såvida den inte går till överdrift förstås). Och visst är det lite läskigt att släppa taget och våga öppna sig för det faktum att de viktigaste sakerna i livet inte går att kontrollera. Men min upplevelse är att jag mår som allra bäst när är tillfreds med det faktum att allt förändras. Precis som dygnet och årstiderna förändras, förändras också livet. Förändring är det enda vi kan vara säkra på.
När jag vågar ha tillit till att jag klarar av förändring och att jag är utrustad med verktyg och förmågor att hantera det som sker. Det är då jag känner mig som mest harmonisk och i kontakt med mig själv.
"You may not control all the events that happen to you, but you can decide not to be reduced by them" Maya Angelou
