Inlägg
Söndag, tid för reflektion.När svåra saker inträffar i livet, när det känns som att det bara finns mörker. Det tunga genomsyrar tillvaron, dagen, tanken, livet. Det är lätt att övertyga sig själv att de lyckliga ögonblicken i livet för alltid är förbrukade, borta. Att det är över. Att det inte längre finns utrymme för att känna glädje och lycka.
Förlusten av det vi älskar vänder upp och ner på tillvaron. Inget kan förändra eller ta bort det dåliga som hänt. Idag påminner jag mig själv om att det fina i livet finns där...samtidigt som vi är ledsna, deprimerade och har djup sorg.
Allt pågår samtidigt, det vackra och smärtan existerar samtidigt
Jag har funderat mycket över sorg den här veckan. Sorg och smärta når oss alla då och då i livet. Det är en lika naturlig del av våra liv som lycka och glädje.
Jag fick ett tråkigt besked för en vecka sedan och det har varit i stort sett det enda jag kunnat tänka på sedan dess. Tankarna och känslorna tar över ens tillvaro, ens fokus. Man blir orolig i kroppen, sover dåligt, drömmer och har svårt att fokusera på något annat. Energin är låg och ens inre går hand i hand med den gråtyngda novemberhimlen. Finns verkligen solen där ovanför?
Finns det en sol där ovanför de tunga molnen?Men så häromdan när jag åkte bil till jobbet en morgon blev det helt plötsligt stopp på motorvägen. Jag blev stående i en bilkö. Tittade ut genom fönstret och fick en stark insikt i just det ögonblicket. Två fåglar seglade sakta över ett frostvitt landskap mot en stor gnistrande, vit björk. När solen ligger så lågt som den bara kan göra en vinterdag kan de vackraste vyerna torna upp sig från ingenstans. Just där och då insåg jag att det fina i livet alltid finns där, samtidigt. Samtidigt som sorgen. Allt finns där. Allt.
Oavsett om jag har sorg eller ej kommer solen att skina på en frostig äng. Havet kommer att ligga spegelblankt, det kommer dofta nybakt bröd utanför bageriet, färgernas nyans kommer att skifta i varje årstid. Det är bara jag som kan välja om jag vill vara mottaglig för det fina, just här och nu. Min vän i sorg, mina tankar finns med dig hela tiden.
Sorg och glädje, allt det vackra i nuet i Frédéric Chopins Nocturne, genom Artur Rubinsteins händer:
4 kommentarer:
Vackert! Känner igen mig mycket i känslan av att glädjen och lyckan har försvunnit i de svåra stunderna. Ska försöka ta till mig att allt existerar samtidigt, det är ju så självklart egentligen!
Är det mindfullness träning som fått dig att kunna se och känna så här eller är det helt enkelt en naturlig del av självläkningen att få sådana här insikter? kanske både och? intressant för det är inte alldeles lätt att låta bli att kontrolleras av sina känslor.
Underbart vackert skrivet,mina tårar rinner nu när jag läser dina ord!
Hej Maria!
Tack snälla du för din kommentar. Det är lätt att tappa fotfästet när något händer. Lätt att glömma och förlora kontakten till det som faktiskt är fint i livet.
Även när man inte har sorg eller känner sig allmänt ledsen är det ibland lätt att förlora kontakten till det fina. Men det är väl så att utan den ovisshet vi faktiskt lever i hade inte de fina stunderna varit så starka. Hade vi ens förstått att vi har dem?
Hej Anna!
Mindfulness är en fantastisk teknik, eller ska vi säga filosofi? Jag har alltid tyckt om att vara i nuet (även innan jag hörde talas om mindfulness), att uppleva den här stunden.
Känslan av att förlora kontakten med upplevelsen av nuet, här och nu, är läskig tycker jag. När jag har låtit autopiloten ta mig genom livet har jag inte mått bra.
Visst tappar jag kontakten med nuet, det händer oss alla hela tiden. Det är bara när vi är medvetna om här och nu som vi kan uppleva den här stunden. Så lätt, så lätt men ändå så svårt.
Du summerar det så bra, att det är lätt att låta sig kontrolleras av sina känslor. Att slå på den där autpiloten och distansera sig till det som finns, det som existerar där samtidigt.
Kyllikki!
Tack snälla du för att du tog dig tid och lämnade en fin kommentar. Jag skickar över en stor kram till dig!
Skicka en kommentar