onsdag 18 maj 2016

Att bli förälder när man varit utbränd

Min förstfödde son, idag 3,5 år.
Maja ställde en toppenbra fråga om föräldraskap och utmattning häromdagen.

"Hej Jenny! Jag följer din blogg sen länge, den är jättefin och inspirerande!

Får man önska inlägg? Kan inte du skriva lite om att skaffa barn efter en utmattning? Hur förbereder man sig? Kram!"

Fixar man att bli förälder om man varit utbränd?
Tack för ett par bra och riktigt svåra frågor Maja! ;-)
Jag ska göra ett försök att svara/reflektera kring ämnet föräldraskap, barn och stress/utbrändhet. 


Jag har inte erfarenhet av att bli gravid under den akuta läkningsfasen av utbrändhet. Men visst upplevde jag att utbrändheten påverkat mitt sätt att se på vila och sömn. Det hängde med och var något jag var tvungen att bearbeta/arbeta upp ett förhållningssätt till.

Hur jag resonerade när jag skulle bli förälder
Det börjar närma sig 14 år sedan jag gick in i väggen (det tog mig mer än ett år, eller snarare 2 år att bli helt "återställd"). Som de allra flesta som är med om en utbrändhet tar det tid att läka kroppen, framförallt hjärnan. Vila är förstås enormt viktigt.
Jag blev besatt av vila och sömn. Något som jag såklart funderade mycket över (och oroade mig för) innan jag blev förälder. Även om det hade gått många år (10) sedan jag gått vidare efter utbrändheten. Jag visste också att vi inte skulle ha hjälp med barnvakteri då vi har familjerna 100-tals mil härifrån. Skulle jag fixa det?



Trötthet och sömnbrist, javisst! Men också så enormt
mycket kärlek = energi!

Det korta svaret blir: ja, man fixar det!
Det långa (och lite mer privata svaret):

Jag har upplevt både att vara gravid och att stå bredvid. Jag blev förälder för 3,5 år sedan för första gången. Min sambo bar och födde vårt första barn. Barn nr 2 har jag varit gravid med och han kom i somras. Så jag har provat på både att ha respektive inte ha hjälp av de hormoner som gör att man fixar sömnbrist (vid amningen).

Amningshormoner, sömn och existensiell utmattning
Min upplevelse är att jag var dopad som gravid/födande. Jag hade stor hjälp av hormonerna jämfört med när min sambo födde. Hon upplevde samma sak. Men det kan såklart skilja sig från kvinna till kvinna hur man upplever sig bli hjälpt av hormoner.
Visst blir man trött trots amningshormoner. Man blir trött av sömnbrist och dygnet-runt-servicen som det innebär att bli förälder. Men det är inte bara sömnbrist det handlar om utan även ett omskakande rent existentiellt. Både jag och sambon upplevde oss vara mer utmattade vid första barnet än vid andra. Det var kanske en större omställning? Många andra upplever tvärtom förstås.

Hur förbereder man sig?
Min direkta tanke är att man inte kan förbereda sig på föräldraskap fullt ut. Lika lite som man kan förbereda sig på allt som ska ske i livet. Det man kan förbereda sig på/träna på är att vänja sig vid det eventuella obehaget med att inte veta hur det ska bli. Att helt enkelt träna på att förhålla sig till att man inte har kontroll. Det i sig är något som de allra flesta har nytta av i livet, oavsett om man är eller inte är förälder. 


Mirakel nr 2, föddes i somras.


Att förbereda sig på att man inte kan ha full kontroll
Ett exempel på ett uppvaknande inför föräldraskapet nu senast var min rädsla inför förlossningen (efter en tuff förlossning med barn nr 1 var jag lite orolig för hur det skulle bli för mig). Jag plöjde nog en hyllmeter med förlossningsböcker och lyssnade på timvis med gravidpoddar för att förbereda mig. Jag lovar att jag hade kunnat doktorera i ämnet ;-)
Det var mitt sätt att försöka hitta något att hålla fast vid, en ledstång. Visst, inte var mitt studerande helt bortkastat. Men den viktigaste insikten jag kom fram till var att jag egentligen förberedde mig på att jag inte kunde förbereda mig fullt ut. Lite som föräldraskapet i stort. 

Att öva på sin förmåga att ha tillit till "processen"
Vi vet inte vad som väntar. Alla situationer är unika liksom föräldrar och barn. Men man kan öva på sin förmåga att ha tillit till "processen". Att ha tillit till att det kommer att fungera om än vara tufft ibland. De tuffa perioderna tar man när de kommer. De härliga perioderna och all kärlek, som man inte heller kan förbereda sig på, får man också då ta när de kommer.


Praktisk planering för att minska stress som förälder
Något man också kan förbereda är (om man skaffar barn tillsammans med någon) att tillsammans hitta olika sätt att hjälpa varandra till återhämtning. Vid första barnet hade jag en helidiotisk bild av att jag skulle både jobba heltid och vara uppe på nätterna med den lilla bebisen, tillsammans med min sambo. Det var fullständigt ohållbart förstås. Man måste tänka mer praktiskt än så tänker jag! Vi brände två resurser på en gång. Jag fick utmattningssymptom och golvet började gunga/yrsel, huvudvärk, illamående och blödde näsblod i duschen varje morgon. Jag fortsatte envist att köra på i samma spår (läs kanske en sida hos mig som tidigare fört mig in i utbrändhet?).

Jag vägrade inse att jag inte skulle fixa att vara vaken om nätterna och jobba om dagarna. Det var min sambo som fick mig att inse att jag var tvungen att tänka om och ändra mina planer/idéer om hur saker och ting skulle fungera.


Oanvända fötter.

Bränn inte båda resurserna!
Vilken tur att jag har en klok sambo som tvingade mig att sova i gästrummet (öronproppar is the shit!) när jag jobbade. Jag tog nätter då sambon hojtade till om sömnbrist. Vi adderade även "sovtimmar", dvs när den ena tog hand om barnet medan den andra la sig och sov i någon timme. Vi har gjort samma fast omvänt med andra barnet.

Gör dig redo att pröva om dina övertygelser
Jag är troligen inte den enda som har idéer och fasta övertygelser om hur saker och ting skulle gå till. Ett uppvaknande för mig har varit att jag som förälder och i livet i stort gör klokt i att pröva om mina övertygelser (läs som många gånger är begränsande uppfattningar). En stor andel stress kan reduceras genom att man prövar om sina "sanningar" lite då och då.

Det viktigaste är att det fungerar för dig och din familj. Skit i vad andra eventuellt tycker (läs eller vad man tror att andra tycker) om hur ni väljer att få era liv att fungera. Huvudsaken att ni mår bra!

Rullande schema för markservice en mental fristad
Vid första barnet hade vi ett rullande schema varje vecka där en person tog all markservice samt lämnade/hämtade på förskolan samma dag medan den andra kunde slappna av mentalt. Ett problem vi upplevde innan vi införde vårt schema var att vi båda var "mentalt påkopplade" hela tiden, även om den ena gjorde jobbet. När vi började schemalägga om ansvaret upplevde vi båda en sorts fristad. Det har varit toppen för oss! Vi kommer köra på det även när barn nr 2 börjar på förskolan.

Att minska samvetsstressen som förälder kräver närvaro
Som förälder finns det en outsinlig ström av saker man borde göra, vara och ta ställning till. Det i sig är något att lära sig att förhålla sig till (både i det som sker inuti en själv och det man upplever utifrån). Många upplever samvetsstress för sin egentillskrivna otillräcklighet. Jag tror att det är enormt viktigt att träna upp sin förmåga att närvara och betrakta de tankar och känslor som man som förälder upplever. Vi blir inte direkt bättre föräldrar av att trycka ner oss själva!


En annan viktig sak att poängtera är att barn hjälper en att helt enkelt välja bort vissa stressmoment i tillvaron. Det är något som faller sig helt naturligt när man möter den enorma kärlek som ett litet barn för med sig!

Har du tips på hur man kan minska stressen som förälder? Dela gärna med dig!


Kärlek till er alla!


tisdag 17 maj 2016

Att våga falla fritt när man inte mår bra

Ibland är det som om energikrävande och tråkiga saker staplas på varandra. Så är det för oss alla emellanåt. Det kommer perioder som är mer krävande än andra. Så var min vår. Flera saker hände direkt efter varandra. Ja, du vet säkert hur det kan vara?

Det finns mycket vi kan påverka i våra liv men så finns det en del som vi inte har någon som helst makt över. Det enda vi har makt över är hur vi hanterar, bearbetar och bemöter det jobbiga. 

När det inte finns någon ledstång att hålla sig i
Ibland känns det som om livet inte erbjuder någon plats där man kan stå stadigt. Det är mänskligt att leta efter något att hålla fast vid, något som vi vet alltid kommer finnas där som ledstång. Men den som upplevt utbrändhet eller en livskris av något slag vet hur det känns att inte ha något att hålla fast vid. Att inte veta. Att leva i ovisshet. Det är lite som att falla fritt.

Min upplevelse är att många som gått igenom en utbrändhet eller livskris söker
sig mot andlighet och personlig utveckling. Kanske handlar det om att
man förstår att man inte bara är en fysisk person - en påse kött på ben?

Att falla fritt...
Min favoritbuddhist Pema Chodron kallar det för att vi befinner oss i ett tillstånd av "groundlessness". När det inte finns någonstans att sätta ner fötterna i livet. Inget att hålla fast vid. Det är så oerhört svårt. En vanlig reaktion är att hitta någon eller något att skylla på. Att släppa ut sin rädsla, frustration och ilska åt något håll. Kanske mot någon/något utanför sig själv? Kanske mot sig själv? Det är möjligt att det är ett desperat sätt att försöka skapa något att hålla sig vid. En förklaring. Att helt enkelt få stopp på det fria fallet.

Negativitet kan få mig att ändra riktning...eller bli bitter
Vi faller alla fritt emellanåt och många gånger är det inte någons fel. Det råkar bara vara så att livet ibland bombarderar en med sådant som vi omöjligt kan ha makt att förutse eller påverka. Och även om det vore "någons fel" är det inte särskilt ofta det kommer att hjälpa oss. Snarare tvärtom. En negativ energi kan förvisso få oss att ändra riktningen i livet till en mer konstruktiv. Men gränsen där den negativa energin dränerar oss, sänker oss och gör oss bittra och oförmögna att gå vidare är hårfin.

Att möta sin sårbarhet är att säga hej till sin styrka!
Att vara närvarande i det som är (exempelvis en utbrändhet) kräver mod och öppenhet. Men det finns mycket att hämta i det. Orkar man med att vara i obehaget, rädslan och ovissheten kommer styrkan. För det finns en enorm kraft i att våga vara sårbar. Att uppleva rädslan och obehaget men leta fram ett mod att närvara i det som är utan att göra motstånd. Att stirra rädslan i vitögat. Att beskriva den, ta på den, låta den finnas där utan att agera på den. Det är bland det svåraste i livet men när vi förmår att plocka fram modet förändras allt. Det är här vi utvecklas som mest i livet. Det är min övertygelse.



Andlighet och läkning av stress
När jag vågar bemöta min egen rädsla kommer jag att utvecklas på många plan. Både i relation till mig själv och andra. Jag tror att läkning av stress och utbrändhet måste ha en själslig/andlig aspekt. Nu pratar jag inte om religion. Jag är inte religiös men anser mig själv vara en andlig varelse. För mig var det en oerhört viktig insikt i mitt liv. Jag är inte bara en påse kött på ben. Livet (och allt/alla i det) blir lite mer intressant med det uppvaknandet.


Till dig som är utbränd, utmattad och ledsen skickar jag en tanke fylld med kärlek och hopp!




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kanske gillar du

 

blogger templates | Make Money Online