Inlägg
Jag brukar ofta tänka på hur allvarligt jag kan ta vissa stunder. Hur viktigt jag kan tycka att en sak är. Jag kan ligga vaken och fundera över den där jobbgrejjen eller kanske något annat tillsynes jätteviktigt. Det kan uppta hela mitt fokus i flera dagar eller veckor. Men så, när det där superviktiga passerat tycks det i backspegeln verka nästan obetydligt.Hur vet man vad som är viktigt?
Jag försöker förstå vad det är som är viktigt i livet, egentligen. Hur ska man lära sig förstå vad som egentligen är viktigt i det stora perspektivet? Ja, en fånig fråga kanske, men är det inte lite förvirrande att vara människa ibland? Vi vilseleder ibland oss själva in i små labyrinter av stress, press, prestationsångest för saker som egentligen inte var så mycket värda...egentligen.
Tremånadersregeln: när du är stressad och pressad. Ställ dig själv frågan "kommer det här vara viktigt om 3 månader?"
Det är stunderna som gör livet, som vi i hjärtat gläds åt
Det är stunderna som gör livet. Ett lapptäcke av ögonblick. Små ögonblick som var för sig kan tyckas så obetydliga där och då. Stunder i vardagen är stunder i livet. Guldkornen, det där vi minns och i hjärtat gläds åt.
Vilka är de finaste ögonblicket du har i livet? Vad är det du instinktivt tänker på? Var du själv eller hade du någon med dig där och då?
Våra sinnen och vår medvetenhet - verktyg för att uppleva
Tänk om det är så att du kan skapa många, många fler fina stunder bara genom att bli medveten om dem (kan vi egentligen uppleva något utan att det passerar vårt sinne och vår medvetenhet?)? Den tillsynes mest obetydliga vardagsdagen kan bära många ögonblick som för alltid kommer att belysa ens minne. Allt vi behöver göra är att förstå att varje dag är dyrbar, varje dag är värd att medvetet betraktas.
På min tepåse står det "The best way of life is to be. Simply be"...finns det egentligen något bättre sätt?
5 kommentarer:
Vilken bra tremånadersregel! Den ska jag ha i tanken. Tack/c
Hittade din blogg idag, när jag googlade "stress läkning"... Är i en riktig svacka som jag jobbar på att ta mig ur. Har haft stress-symtom av o till länge, men nu har det blivit värre med panikkänslor, gråtattacker i timmar m m. Har varit hemma från jobbet några dagar och tänkt o tänkt o tänkt.. Jättekonstigt men först nu fattar jag att det har varit full snurr och hög mental belastning i ca 5 år, mycket som hänt privat och ett jobb som sliter. Känner instinktivt att jag måste BROMSA och på något sätt hitta RO och LÄKNING. Jag ska läsa mer i ditt arkiv för att se hur du gjort. DEn stora frågan för mig just nu är om jag ska vara hemma från jobbet ett tag eller ej, svårt att avgöra vad som är bäst.. Det är mycket tråkiga saker runt mina barn just nu, och jag känner att den lilla energi jag har måste få gå till dem..
/skör vill bli stark
För min del är livet en evig berg och dalbana,allting kan ändras och ändras flera ggr under dagen...docktorerna säger att det är bibolärt sjukdom,men jag tror att det är livets gång för mig!
Det är bara att acceptera och hänga med så gott jag kan och jag faktiskt kan det riktigt bra numera!
Mina lyckligaste och mest intensiva stunder har varit då jag är i naturens famn...iaktagande en liten larv,fågel,nerfallande löv,fågelsång ellr bra tystnaden en tidig morgon,sent på kvällen eller under natten....eller då jag ritar eller skriver......
Måste bara tacka dej för att du dök upp på min dataskärm.
Hur jag hittade dej för ett par dagar sen minns jag inte....
Minnet sviktar, jag är deprimerad, rastlös, orolig, negativ....allt som jag egentligen inte är...i vanliga fall.
Jag är på väg att bryta med mitt gamla liv, 16 år ska klippas av.
Det är jag som vill gå, måste bort, hitta mej själv och läkas.
Fortsätt skriv, jag vill läsa mer av dina kloka ord!
Gott nytt år! P
Tack alla underbara människor! Tack för att ni tog er tid och lämnade en rad. Det betyder så enormt mycket för mig. Ni har skänkt mig massor av energi!
Skör vill bli stark: Låter som att du under bara några dagar har kommit en väldigt lång väg i hur du resonerar/tänker. Imponerande! Ofta är det inte förrän man kraschar helt som man inser att det levnadsmönster man hade innan inte fungerade eller rentav var skadligt för en. Har du funnit ro till läkning? Hur går det för dig? Jag vill hemskt gärna följa din resa.
Kyllikki: Everything changes - allt ändras. Det är det enda vi kan vara säkra på här i livet. Du har så rätt.
Att acceptera läget är första steget, alltid. Hur svårt det än är så är det alltid första steget mot något nytt.
Känner som du att de mest intensiva och lyckligaste stunderna har varit de där jag varit medveten i varje sinne, kunnat ta in nuet i varje liten detalj. Det är så enkelt (om än svårt) egentligen!
Pernilla:
Det jag ofta har tänkt på är att man ibland glömmer att alternativet till förändringen gör mer ont.
När jag läser dina rader upplever jag det som att du verkar väldigt klarsynt och modig. Förändring kan vara så enormt smärtsamt. Modigt av dig att ta dig an smärtan, att våga.
Jag önskar dig allt gott och hoppas att jag får följa dig på din "resa"!
Skicka en kommentar