torsdag 6 februari 2014

Att vara sårbar är inte att vara svag


Innan jag gick in i väggen beundrade jag människor som inte krackelerade. Människor som outtröttligt levererade perfektion, utan att visa tecken på sårbarhet. Sårbarhet var helt klart ett tecken på svaghet. Men tack och lov skulle jag komma att ändra uppfattning på den punkten. Min syn på sårbarhet kom att bli en orsak till min utbrändhet. Men också en väg ut ur den...och mycket mer än så.

De flesta får chansen att bemöta sig själva under sin livstid
På flera sätt är jag idag enormt tacksam över att jag för 12 år sedan, genom min utbrändhet, hade målat in mig själv i ett hörn. Det är nämligen inte alla som kommer till den punkten då de verkligen måste bemöta sig själva. De flesta gör det, någon gång under livet. Inte alla. Men när det sker är det kraftfullt och omvälvande.

Utbrändhet, livskris och sorg är exempel på tillstånd som kan få oss att stanna till och börja lyssna. 

Ibland krävs en utbrändhet för att man ska börja lyssna...
För mig krävdes det just en utbrändhet för att börja lyssna. Jag hade slagit dövörat till, mot mig själv. Men nu satt jag fast och kunde inte fly någonstans. Det fanns inga ursäkter  och mina valmöjligheter var inte särskilt många. Som jag ser det bestämde min fysiska kropp att det nu fick vara nog. Det var dags att öppna dörren inåt. Jag var helt enkelt tvungen att bemöta kärnan i min situation, kärnan i mig. Och en viktig del var min sårbarhet. 

Ett sätt att (omedvetet?) slippa bemöta sina känslor kan vara att se till att man har fullt upp. Att det inte finns något utrymme för att känna. 



En vanlig rädsla är att inte prestera tillräckligt bra. Ett vanligt följdbeteende blir att överprestera för att vara säker på att man gjort tillräckligt.

Kära sårbarhet, du som tvingar mig att vara människa
Jag tvingades bekanta mig, acceptera och (motvilligt till en början) omfamna min sårbarhet. Jag tvingades se på mig själv på ett sätt som jag aldrig hade gjort förut. Det var obehagligt, smärtsamt och visst, jag ville ta sidodörren ut några gånger (exempelvis hitta en syndabock utanför mig själv. Det måste ju vara något eller någon annans fel att jag mår så här?). Men jag gjorde ett val. Så här fick det bli.

Det är min egna upplevelse av vad min sårbarhet är som är det som räknas. Den kan se olika ut. För mig handlade det om att bemöta mitt beteende och med det mina rädslor. 

Att bedöva sin sårbarhet med mat, kvällsjobb eller alkohol
Ett sätt att inte bemöta sitt inre är bedövning. Bedövning som kan se ut på många olika sätt. Övertidsjobbande, ätande, TV-tittande, telefonblippande, alkohol, droger och mediciner kan vara olika sätt att (omedvetet?) ta omvägen förbi sin egen sårbarhet.



I sårbarhet finns styrka att hämta
När jag började betrakta mina rädslor och min sårbarhet insåg jag att det var något jag skulle komma att göra resten av mitt liv. Det är inget man gör en gång och sedan är färdig.
Att vara människa är att vara sårbar. Punkt slut. Men det är också genom sårbarhet som vi kommer i verklig kontakt med oss själva och andra. Och det kräver styrka att våga vara sårbar för sig själv och för andra. Verklig styrka.


"Vulnerability is the core in shame and fear. But it appears it is also the birthplace of joy, creativity of belonging, of love." Brene Brown

Kraften i sårbarheten...liv!
Att bemöta och lära sig förstå sin sårbarhet är inte helt oviktigt. När vi bedövar det vi tycker är negativt inom oss bedövar vi också det som är positivt. Bedövar vi vår sorg, bedövar vi också vår glädje. Och när allt kommer omkring, vad är kärlek om inte sårbarhet finns?
Sårbarhet betyder att det inte finns några garantier. Det finns inga klara svar. Det finns inga facit. Men kanske är det det som ger livet de referenser vi behöver lära oss skapa för att uppleva? Kanske är det just det som gör att vi kan uppleva både glädje och sorg? Och d
et är troligen inte en slump att ens godaste vänner är de man känner att man tryggt kan lämna över sårbarheter till.

När vi ser vår egen sårbarhet inser vi också andras. En följd blir att vi inte bara är snällare mot oss själva utan även mot andra. Något som minskar både vårt eget lidande och andras. Något som vår värld behöver mer av.

Kolla gärna in en briljant föreläsning nedan om forskning som Brene Brown gjort på sårbarhet. Otroligt inspirerande!

Video: The power of vulnerability



5 kommentarer:

Udbrændt Ildsjæl sa...

Jeg er faktisk meget taknemmelig for, at jeg er blevet udbrændt. Jeg er 31 år og jeg tror, at jeg gennem denne krise har fået en livslang læring, der gør resten af livet bedre - fordi jeg må stoppe op, mærke efter og sørge for, at mit sind og krop har det godt.

Anonym sa...

Tänk att det är precis att visa min sårbarhet och att krackelera som till sist gjorde att jag förstod att jag är utbränd. Det var det sista som min kropp hade att ta till för att jag skulle förstå. Jag bara satt och grät på jobbet, på bussen till jobbet, på flyget när jag pendlade. Och det var det värsta jag visste.

Björn Clausen sa...

Tack! Du skriver så fint! Apropå sårbarhet. Kan någon säga det vackrare än Rumi?
"Don't turn away. Keep your gaze on the bandaged place. That's where the light enters you. ~Rumi

Anna sa...

Vad fint skrivet om sårbarhet! Tack!

JennyLouise sa...

Jag känner igen mig så väl i din beskrivning. För min del var det livets hittils svåraste lärdom men också den allra bästa. :)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kanske gillar du

 

blogger templates | Make Money Online