måndag 8 juni 2009

Ilska, en tydlig stressignal

Idag har jag varit frustrerad och ja, förbannad. Inuti. Den värsta sortens irritation. Nivet när det känns som om man konsumeras inifrån? När man har en trave med saker som ska göras innan ett visst klockslag samtidigt som det känns som att hela världen arbetar mot en i form av telefonsamtal, e-mails, mötestider och kollegor med omöjliga frågor. Hello svettringar under armarna. Man sitter där, tillsynes lugn, men inombords ger man ifrån sig ett primalskrik. Eller så visualiserar man sig själv som Mr Creosote i den där Monty Python sketchen...gubben som exploderar. Thin mint.

När du blir arg är du för stressad
Jag vill naturligtvis inte be någon dra åt helvete. Inte heller vill jag bränna ner kontoret eller lägga av ett primalskrik. Jag är en fredlig och civiliserad person som egentligen bara vill sprida positiv energi omkring mig. Men jag är trots allt en människa. Jag agerar som en människa gör när stressnivån blir för hög.


Ett tydligt tecken på att stressen har tagit över är att man blir arg/frustrerad/irriterad. Varningslampan lyser rött!

Betrakta dig själv utifrån, bli medveten om vad som sker
När jag blir såhär frustrerad och arg brukar jag försöka se mig själv. Betrakta mig själv. Med det menar jag att jag brukar försöka se mig själv i situationen, liksom som om jag klev ur min egen kropp och betraktade mig själv likt en övervakningskamera. Jag känner av kroppen och känslorna jag har och så beskriver jag dem för mig själv. Om jag måste tar jag min mugg och traskar iväg till köket. Det är mitt sätt att markera för mig själv att jag tar en "time out". Några djupa andetag senare har blodtrycket gått ner några enheter. Kanske är jag inte sprudlande glad men genom att medvetandegöra frustrationen och irritationen har jag tagit udden av det värsta. Det är som om situationen blir avdramatiserad.

Ta ansvar för dina negativa känslor - de är dina
Det är inte alltid man får det att gå över. Men det är alltid värt ett försök. Frustration och irritation är bland de mest tydliga stressignaler som finns. Likaså är det kanske det mest energikrävande man kan utsätta sig själv för. Dessutom tenderar man ju onekligen att göra sig själv olycklig genom att leva ut på sina frustrerade känslor. Sedan är det ju så att det bara är jag, ingen annan, som kan ta ansvar för min känslor. De känslor jag upplever är de jag äger. Det är bara jag som kan göra något åt dem. Jag är inte slav under dem så länge jag inte tillåter det!

Nu är det dags för spikmattan! :-)

4 kommentarer:

botanosofi/maria sa...

Det här är ju verkligen intressant! Jag håller verkligen med om att ilska lätt uppstår i frustrerade och stressade stiuatioer, och att det är att verkligt varningstecken!! MEN, jag tycker ändå att för just kvinnor som ALLTID ska vara sååå väna och snälla vad som än sker, för oss måste det finnas utrymme att slå näven i bordet och utrycka mindre poulära åsikter och känslor! Så slipper vi kanske explodera i situationer av stress och vanmakt. Tydlighet och mindfulness även i uttryckt ilska!
Själv har jag en förmåga att skrika och gapa åt bilister (cycklar) när pressen varit för stor under en längre tid. Det är min varningsklocka att nu har det gått för långt IGEN.

botanosofi/maria sa...

...eller som Woody Allen sa: "I don´t get angry. I grow a tumor insted."

Din digitala vän sa...

Maria!
Ja, ämnet är onekligen intressant. Jag håller med dig om att det måste finnas utrymme för att slå näven i bordet om så behövs. Ilska kan vara en enorm drivkraft...om man använder den till rätt saker. I rätt riktning så att säga.

Tyvärr är ilskan lite bångstyrig och ibland tenderar man ju att agera på just känslan och kanske inte tänka igenom sitt handlande. Det blir lätthänt så att man gör sig själv olycklig(are) av den om man låter den ta över. En balansgång onekligen.

Själv ser jag mitt eventuella skithumör som en tydlig signal på att något inte står rätt till. Precis som du tenderar jag att reta upp mig på bilister. Ett tag körde jag omkring med ett basebollslagträ i bakluckan (av helt andra orsaker än man kanske tror i det här inlägget - jag hade spelat brännboll) och oroade mig för att jag vid något svagt tillfälle skulle få för mig att använda det ;-)

Håller med dig om att känslorna inte ska stängas inne...det kan däremot vara en god idé att inte vänta tills man exploderar. Därför är mindfulness ett utmärkt verktyg. Att bli medveten, lyfta upp och betrakta. Rensa, inventera och acceptera.

:-)

Maria sa...

Betrakta sig själv utifrån, det ska jag testa nästa gång! Jag tror också att man ska känna de känslor man har i kroppen, lyssna på dem, acceptera dem och släppa dem. Jag har tyvärr tidigare inte riktigt tillåtit mig själv att bli arg eller irriterad i vissa situationer för att jag inte tyckte att det passade det sig. Det är verkligen inte att rekommendera, man blir spänd som en fiolsträng. Jag brukar också tänka på något en vis man sa till mig: Hjärnan och tankarna är bra på sitt, tex jobb-relaterat. Men kom ihåg att använda hjärtat och känslorna lika mycket! En läxa att ta lärdom av för en hypertänkare som mig själv... :) Har börjat praktisera att stänga av tankarna ibland i korta stunder och det funkar faktiskt bättre och bättre! Till slut blir man bara så less på sig själv att det fungerar som den bästa motivationen till förändring.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kanske gillar du

 

blogger templates | Make Money Online