Inlägg
Att förlåta är att den högsta formen av kärlek. Inte att förglömma att vi ofta glömmer bort att förlåta oss själva...
“To forgive is to set a prisoner free and discover that the prisoner was you” Lewis B. Smedes
“You will know that forgiveness has begun when you recall those who hurt you and feel the power to wish them well”
6 kommentarer:
Ja visst är förlåtelsen viktig, den tar oss vidare, den förmår oss att kunna släppa greppet om det som varit. Men kan allt bli förlåtet? Kan alla förlåtas?
Ett oerhört aktuellt ämne för mig. Vad innebär det att förlåta?
Jag kan försonas med det som har inträffat, men att förlåta känns som att säga att det var okej. Jag kan acceptera det som har hänt, men jag är fortfarande sårad, på ett uppgivet sätt, med insikt om att den som jag har svårt att förlåta har gjort sitt bästa...
Jag har gått sorgekurs där man fick öva sig väldigt konkret i att förlåta. Jag var så skeptisk och övertygad om att det aldrig skulle fungera för mig, men det gjorde det...Fast det är inte bara att förlåta direkt, utan först måste man få sätta ord på vad man känner. Så det handlar inte om att säga att det man utsatts för var ok, utan att befria sig själv från smärta och gå vidare i livet. Men det var ett krävande arbete för mig att komma dit...
Jag kan hålla med om att vi först behöver gå igenom det som smärtar, för att sedan kunna släppa taget om smärtan och förlåta. Att förlåta är inte att säga att det var ok, för då skulle det väl inte heta just förlåta? Apropå ifall allt går att förlåta så känner jag som Majoy att det förstås inte är enkelt, det tar kraft och tid att förlåta. Men det är väl värt det för sen väntar glädjen där när vi kan leva i nuet istället.
Det är lättare att förlåta om den som behöver bli förlåten förstått att han/hon har gjort fel.Det är svårt att ha kontakt med någon som gjort fel och sedan hålla en god min och bjuda på sig själv när man inte pratat öppet om det som hänt alternativt har olika åsikter huruvida de handlingarna varit ojusta eller inte.
Smultronliv och Anonym:
Tack snälla ni för era inlägg. Visst är det så att förlåtelse är en komplicerad process. Jag ser det inte som att man accepterar felen i sig när man förlåter. Det handlar inte om att man ska ta skit eller säga att det var okej.
Att bli sviken och sårad är inget man ska ta lätt på. Visst måste man få vara ledsen, besviken och sårad. Det är ju en chock i sig att det som inträffat inträffat. Men ibland mynnar besvikelsen (och ibland ilskan?) ut i en negativ spiral som, om det får fortsätta länge, kan mynna ut i bitterhet. Det går inte att hata bort något som har inträffat. Det fungerar inte heller särskilt bra att besträffa någon genom att hata dem för det de har gjort...den enda som blir bestraffad är jag själv.
Majoy:
Tack för ett jättebra inlägg. Du fångar en väldigt viktig del: att sätta ord på det man känner är viktigt. Det är en stor del av processen tror jag. Att försöka förstå något som gjort en illa är förmodligen inte vägen att gå alla gånger. Men att förstå vad det är man känner, att sätta orden på sin upplevelse...det är en enormt viktig del.
Att förlåta handlar inte om att man måste ha en lösning till allt. Det handlar om att befria sig själv från det ok som hat, besvikelse och sorg innebär.
Anna gabriella:
"Jag kan hålla med om att vi först behöver gå igenom det som smärtar, för att sedan kunna släppa taget om smärtan och förlåta" Klockrent. Jag känner precis som du. Mycket bra och klokt inlägg. Tack för det!
Anna:
Tack för ditt inlägg. Jag känner igen scenariot.
Att ha olika syn på det som hänt och kanske till och med leva med en person som inte vill ta på sig skulden för det han/hon gjort...kanske inte ens tycker att de gjort något fel. Det är inte en angenäm situation att vistas i. Frågan är om det stora problemet ligger i det som hänt eller om relationen i sig har en komplexitet över sig? Att citat "hålla god min" och inte få chansen att prata om hur man känner det...det låter som ett problem i sig. Utan kommunikation kan man inte känna varandra och utan att kunskap om varandra finns det ingen förståelse.
Hur har det gått för dig?
Kram!
Skicka en kommentar