Inlägg
Något som jag ofta reflekterar över är tillgängligheten till vila och återhämtning. Jag tror inte att stress i sig är farligt, det är avsaknaden av återhämtning som är farlig. Idag vill jag påminna mig själv om att det är jag som bär ansvaret för att jag får tid till återhämtning. Det är jag som har makten och ansvaret att göra vila tillgängligt, (eller otillgängligt) för mig själv.
Vila innebär inte nödvändigtvis sömn
Det är jag som tillåter mig själv att släppa alla måsten och alla krav att låta kropp och själ ta in den här stunden. Vila. Jag vill påminna mig själv om att vila inte nödvändigtvis innebär sömn. Vila är det tillstånd då jag kan stanna upp och tillåta här och nu att vara precis såsom det är. När jag gå ner i varv och låta tankarna stillas. När jag kan andas lugnt och tillåta kropp och själ att vistas i stillhet.
Jag vill också påminna mig själv om att återhämtningen endast uppstår då jag tillåter den att komma till mig.
Skapar jag tillgänglighet för återhämtning?
Om jag bara kan slappna av under vissa förutsättningar - när saker och ting är på ett visst sätt (huset städat, skrivbordet och mailboxen tömd etc) är det den nivå jag satt tillgängligheten för min återhämtning. Jag har makten att ge mig själv mer utrymme för vila genom att bli mer medveten om hur jag tänker, känner och agerar.
"The mark of a successful man is one that has spent an entire day on the bank of a river without feeling guilty about it". ~Author Unknown
8 kommentarer:
Det här verkar vara bloggen jag letat efter! ska definitivt läsa mer :)
Måste bara säga att din blogg är så genomtänkt, vacker och det är så fint att du delar med dig av din (antar jag) dyrköpta erfarenhet. Du träffar ofta så innerligt rätt. Tack!
mvh Ann
Tack för denna påminnelse! Jag har precis påbörjat min semester och känner mig vilsen i friheten. Tänkte på din blogg (som innehåller så mycket klokt och fint!) - och hittar detta som passar så bra. Nu har tankarna fått en bana som de kan vandra i under de närmaste veckorna. Tack!
vill nästan gråta när jag läser, vilket kanske vore bra! Har precis fått diagnosen " utmattning med ångest", svag depression. Allt började med yrsel för mig tills jag tillslut gick in i väggen och blev rädd för allt. Har trott hela våren att jag lidit av någon jättehemsk och antagligen dödlig sjukdom, fått svårt att lita på min kropp och därför isolerat mig. Åkte hem till mina föräldrar i min hemstad och vågar knappt gå ut. Är bara 25 och oroar mig att jag aldrig ska få ett fullgott liv. Var ifrån kom detta? Jag älskar ju att plugga i Uppsala och jag älskar mitt jobb, mitt liv överlag. Fortfarande svårt att acceptera diagnosen men efter att ha legat på mammas soffa i två månader utan att läkarna hittat något blev jag tillslut tvungen. Så skönt att läsa om att man kan må så fysiskt dåligt av detta, jag måste våga tro på att jag varken har hjärntumör, ms eller något. Först när man erkänner kan man väl börja bearbeta! Tack för en fin bloggsida!! Kram Anna
Tack för den här fina sidan och det du delar med dig.
Jag undrar på vilket sätt är ditt liv annorlunda idag. Vad är den största skillnaden ?
Jag undrar också - tror du inte att det ibland är bra att erkänna för sig själv att nu är det tufft. Man kan ju inte jämt vända allt till det positiva. Det kan ju vara i mina ögon skadligt då man liksom inte riktigt känner efter och flyr undan.
Mvh Petra
Tack för dina underbara ord!
Sommarkramar ~ Helene
Så fint o klokt skrivet!! Så underbart att hitta en upplyftande blogg utan en massa sjukdomsbéskrivningar och "så här mår jag".. Såna bloggar står åtminstone mig upp i halsen..Ha det gott!
Oj, idag fångade du mig verkligen! Dina tankar om att skapa tillgänglighet för vila träffade mitt i prick. Jag har semester men tänker bara på allt jag borde och måste, och du har så rätt i att man sätter ribban själv. Tack för att du påminde mig om att jag själv kan välja att sänka ribban! Du är så klok!
Skicka en kommentar