Inlägg
Planerar du in vila såsom du planerar in aktiviteter?
De allra flesta planerar in aktiviteter och tiden som "blir över" är den tid då man får tid till återhämtning. Något jag under många år jobbat med (men inte alltid lyckats bör tilläggas) är att planera in tid för vila och läkning. Tid som är fullständigt "obokad". Tid att skapa min dag precis såsom jag känner att jag och min kropp/själ vill ha den.
Återhämtning innebär nödvändigtvis inte sömn
Vila är inte nödvändigtvis att sova. Vila är när sinnet är fritt och avslappnat. När kroppen inte har någon som helst fokus på aktivitet eller stresspåslag. Men viktigaste av allt är att vilan och läkningen i sig bara inträffar när jag själv tycker att jag vilar. När jag verkligen är avslappnad. Frågan är: när är jag avslappnad? När tillåter jag mig själv att gå ner i varv?
Det är min upplevelse av att återhämtning och vila sker som är det viktiga. Det är först när jag själv upplever mig lugn och avslappnad som jag kan läka. Bara jag kan tillåta/försätta mig själv i ett vilotillstånd.
Den enskilt viktigaste komponenten för att få en stressad kropp och själ att gå ner i varv, men också få ett mer hållbart perspektiv på sin stressnivå, är att jobba med medvetenhet. Dvs medvetenhet om hur jag tänker, upplever och känner. Ofta slås stressmekanismen på som en sorts "autopilot", det sker helt enkelt på ren rutin och helt omedvetet. Ett sätt att få stopp på "autopiloten" är att börja lägga märke till vad som försigår inuti. Att helt enkelt betrakta sig själv "utifrån" utan att fördöma det man tänker och känner och utan att agera.
Måste du städa huset innan du kan slappna av mentalt?
Om jag bara kan slappna av när jag har genomfört ett antal aktiviteter. Ja, då är det där jag lägger ribban. Om jag kan slappna av först när jag har klippt gräset, tvättat bilen, ringt faster Agda, bakat bullar och svarat på alla mail jag har...jag då är det där jag lägger min viloribba. Frågan är: kan jag, genom att använda min medvetenhet möjligtvis sänka den tröskel jag faktiskt själv sätter upp innan jag kan hamna i viloläge?
Namaste!
4 kommentarer:
Hej! Jag är bara 21 år, men har i över två års tid tampats med vad jag nu förstår är utbrändhet. Sökte hjälp först i våras, tänkte hela tiden innan att jag bara skulle skärpa till mig! Det är väldigt nytt för mig, men jag har alla symtom och jag kunde inte för mitt liv tro att detta kunde drabba så pass unga människor. Jag är knäckt, men jag kämpar vidare.
Studerar juristlinjen, snart gjort halva. Det går skit, har alltid haft toppbetyg tidigare men som det är nu har jag inte ens koncentration för att läsa en bok. Försöker vara snäll mot mig själv, att jag med tanke på omständigheterna klarat det väldigt bra! Att jag måste acceptera mina nuvarande förutsättningar.
Jag är lillasyster men vi ligger så nära i tid att jag tagit storasysterrollen. Jag har varit en perfekt sambo, i ett perfekt hem, i en perfekt ordnad ekonomi för att vara student och verkligen skapat mina egna förutsättningar - något som också är mitt motto. I terapin har jag nyligen lärt mig hur mycket ansvar jag tagit åt andra, tänkt åt andra och ställt upp. Många gånger inte ens givit andra chansen att träda in, för jag vet hur jag vill ha det och hur jag förverkligar det.
Just nu försöker jag lära mig att vila mentalt med mindfullnessövningar, sitta rakt upp och ner och dricka en kaffe utan att göra något annat samtidigt. Det är svårt att förändra sitt beteende. Jag har gått från fullspäckade dagar till att klara en sak om dagen och vissa dagar är jag till och med så trött att jag inte ens orkar någonting.
Det jobbigaste är att ingen förstår, och de som försöker kan ändå inte sätta sig in i situationen. Uppskattar all vänlighet jag blivit bemött med, men hur ska jag acceptera ett tillstånd som inte syns? Det känns som att jag ursäktar mig, och jag avskyr den känslan. Har inte accepterat ännu att mitt ultraeffektiva jag inte längre kan ta plats i mitt liv om det ska bli hållbart igen.
Tar gladeligen emot alla tips, allt är nytt för mig. Jag har i grunden en positiv inställning, jag klarar detta! Men ibland känns det som att jag skulle kunna sova de närmaste 100 åren...
/Elin
Svara gärna till min mail också:
elin.karlsson90@gmail.com
Hej Elin!
Tack för din kommentar och för att du delar med dig till andra. Det betyder mycket för väldigt många att läsa dina rader.
Du verkar ha kommit långt i dina reflektioner. Det märks tydligt att det sitter en klok 21-åring bakom dina ord.
Vad är det som gör att man är så duktig? Det är något som jag funderat över många gånger. Att ställa upp, att till och med steppa in och "styra upp" en situation för en annan persons bästa...ja, varför gör man det egentligen?
Jag tror nog inte att det finns ett svar på den frågan. Frågan är vad det innebär för dig?
Det vore direkt fel av mig att påstå att jag har något facit på vad som vore bäst för dig. Din resa är ju din. Men en del som du pratar om och som jag själv funderat mycket över i min resa och som jag kan känna likheter med hos dig är prestationer. Att prestera.
Vad är det som gör att jag vill prestera? Lider jag av prestationsångest och i så fall, varför?
Jag själv konstaterade att jag förärats med ett bra självförtroende men en dålig självkänsla. Dessa två i kombination gav mig det perfekta receptet för just min utbrändhet för 12 år sedan.
Att jobba med rädslor är bland det mest utvecklande man kan göra.
Några tankar från mig till dig:
1. Hantera den akuta stressen med övningar, behandlingar, mindfulness etc. Det handlar om att se till att få ner adrenalin- och kortisolnivåerna i kroppen för att kunna läka ut den kemiska belastning som långvarig stress innebär.
2. Lär känna dig själv genom reflektioner, betraktelse av känslor och tankar, terapi, skrivande, meditation etc. Hållbarhet är att leta sig fram till vad i mitt tanke- och beteendemönster som gör att jag pushar mig själv för hårt men också vad det är som gör mig lugn, glad, lycklig och harmonisk.
3. Gör något annorlunda.
Jag brukar dra liknelsen med att skruva ihop en ikeamöbel; om man använder sig av samma metod när man skruvar ihop en möbel får man samma resultat. Man måste göra något annorlunda om det gick snett första gången. Det handlar om att bromsa sitt tanke- och känslomönster och koppla bort den där autopiloten som går igång. Att bli medveten för att kunna bryta ett mönster.
4. Prioritera det som är viktigt ur ett "livsperspektiv"
Kort sagt; det finns yrkeskarriär och det finns livskarriär. De tu hör inte nödvändigtvis ihop. Så, vilken är din livskarriär? Hur vill du uppleva ditt liv? Hur vill du uppleva din dag?
Önskar dig allt gott Elin!
Tack Elin för dina reflektioner och Din digitala vän för din fantastiska blogg!
Känner igen mig. Gäller att ta hand om sig själv när det gått så långt, precis som ni skriver.
Har svårt att fokusera även i denna skrivande stund, långa pauser för att hitta orden. Dax för självrannsakan, medvetenhet, närvaro och mental vila. Mindfulness upplever jag vara en god hjälp på vägen.
Ha det gott!
Edit
ediko9@gmail.com
Hej! Jag är också en 21 åring som för några månader sedan började märka av symtom av långvarig stress. Som tur är hade jag möjligheten att pausa från studiestressen och jobba i stället. Tror att jag undvek att bränna ut mig helt just p.g.a. att jag märkte symtomen ganska tidigt och tog direkt tag i problemen i mitt liv. Men helt återställd är jag inte, vissa dagar mår jag dåligt ännu men andra mår jag bättre än någonsin!
Jag skriver här efter att jag läst era kommentarer fick jag en riktig aha-upplevelse. Delar av elinkarlssons och Din digitala väns texter kunde vara skrivna av mig själv. Presterandet i studierna, ta ansvar för andra, stressa upp mig för andras problem. Och det jag under de senaste veckorna har erkänt för mig själv är att jag fått ett väldigt bra självförtroende, men en mycket dålig självkänsla.
Jag vet nu att det är självkänslan och mig själv jag måste tänka på! Sluta bry mig om vad andra tycker.
Skicka en kommentar