Läkning är alltid fysisk, mental och själslig

Min absoluta övertygelse är att vi alla har en doktor inom oss. Vi har alla en inneboende läkningsförmåga som lever inom oss. Kroppens naturliga tillstånd är balans. Denna balans kan rubbas av olika faktorer som ligger både inom oss och utanför oss. Stress, näringsbrist och gifter (gifter vi får i oss via miljö, mat/dryck, hudvårdsprodukter, förpackningar, kläder etc) är några viktiga komponenter. Vissa saker kan vi påverka, andra är mer eller mindre omöjliga att göra något åt. Men nästan alltid finns det något jag kan göra för att påverka hur jag mår, om det så är fysiskt eller själsligt.

Läkning är alltid fysisk, mental och själslig

Fysisk som i min fysiska kropp och allt som jag gör med min kropp (rörelse, aktivitet, vila). All näring (läs byggstenar) min kropp behöver för att fungera. Alla gifter som min kropp behöver göra sig av med (och som ibland stannar kvar och skapar obalans).

Mental som i känslor, tankar, stress, egots vilja och ovilja, mental aktivitet/inaktivitet, konstruktiva och destruktiva beteenden etc.

Kanske är yoga så populärt för att den har
för mågan att förena min fysiska och psykiska
kropp med min själsliga sida?

Själslig som i mitt innersta jags natur. Den här delen är den del som många upplever som väldigt svår att få grepp om (och om de någon gång försökt kanske de har blivit hånade av omgivningen). Kanske är det därför som psykiska åkommor som utbrändhet och depression ökar idag? Vad tror du som läser detta inlägg?
Som jag ser det lever vi ibland på ett sätt som inte är den vi innerst inne är. Vi tar beslut som många gånger är mer baserade på vår omgivning (läs vad vi tror att vår omgivning förväntar sig) och vårt ego än på vad vi innerst inne vill. Vi lurar oss själva att tro att vi vill ha något (ofta ytliga saker) som med livet som perspektiv inte betyder ett skit. Det kan få oss att hamna i en känsla av tomhet, av förvirring. Vem är jag?

Själavård och existensiella frågor vid kriser
Det här var något jag började intressera mig själv för när jag själv kände mig vilsen i livet (när jag hade gått in i väggen för 13 år sedan). Det blev så tydligt att utbrändhet/utmattning/kris tvingar sig på mer existensiella funderingar och reflektioner. Något som många upplever i samband med livskriser. Men något som vården inte förstår sig på (läs det ickefysiska är inte vårdens bästa gren).

Att lyssna in själen förändrar hur jag lever
Alla bär vi på ett inre potential som finns tillgängligt när vi ger oss tid att börja lyssna. När de mentala aktiviteterna får stå åt sidan en stund och där vi får möjlighet att utforska, utveckla och komma i kontakt med oss själva på ett nytt sätt. Och det är inte komplicerat. Det är kanske det som gör att vi inte ger oss själva möjlighet att se vår själsliga sida? - den är inte så komplicerad som den värld vi lever i.