Inlägg
 |
| Elefanten i rummet du vägrar snacka med dig själv om? |
Det är en svår fråga att ärligt ställa sig själv. Men den är nödvändig och kan vara vändpunkten till något bättre. Det är nämligen inte förrän jag VERKLIGEN tröttnar på att må dåligt, på att vara rädd eller destruktiv som jag öppnar för möjligheten att det finns andra sätt att leva mitt liv på. Men först måste jag inse min egen vikt i mitt liv.
"Det är inte mitt fel" står i vägen för min utveckling
Det låter självklart, men många av oss är så rädda att för att inse vårt eget ansvar att vi lägger mer energi på att försöka hitta ursäkter till vårt mående utanför oss själva. För det utanför är något som drabbar oss, något som vi inte har kontroll eller ansvar för. Ansvar kan ibland vara så skrämmande att vi hellre lever vidare i destruktivitet och lidande. Så var det för mig innan jag tillsist gick in i väggen.
Utbrändhet och kris är bland det läskigaste som finns. Troligen eftersom vi tvingas se oss själva (och vårt sätta tänka, bete oss och agera) precis som vi är, kanske för första gången i våra liv.
 |
| Kanske blir livet lite ljusare om man slutar ignorera skuggorna? |
Att bli sin egen lärare och elev i livet
Att "se sig själv som man är" innebär inte att man ska piska upp sig själv eller att man ska skylla sig själv och ge upp. Tvärtom. Det innebär bara att jag vågar se på mig själv som den människa jag är. Det i sig är en läkande och kärleksfull handling. Att belysa alla mina sidor, se dem, studera dem, acceptera dem innebär inte att man ska vara hård mot sig själv (läs utbrändhet är ett tillstånd som uppkommer just när man varit för hård mot sig själv). Det innebär att man kärleksfullt öppnar sig för det faktum att man har olika sidor/beteenden. De finns ju där, oavsett om jag låtsas om dem eller inte.
Det må vara läskigt att öppna den här dörren men extremt utvecklande och hoppfullt. Det är ju nu allt börjar. På allvar.
