Att lära sig se vad som är viktigt i livet

Jag brukar ofta tänka på hur allvarligt jag kan ta vissa stunder. Hur viktigt jag kan tycka att en sak är. Jag kan ligga vaken och fundera över den där jobbgrejjen eller kanske något annat tillsynes jätteviktigt. Det kan uppta hela mitt fokus i flera dagar eller veckor. Men så, när det där superviktiga passerat tycks det i backspegeln verka nästan obetydligt.

Hur vet man vad som är viktigt?

Jag försöker förstå vad det är som är viktigt i livet, egentligen. Hur ska man lära sig förstå vad som egentligen är viktigt i det stora perspektivet? Ja, en fånig fråga kanske, men är det inte lite förvirrande att vara människa ibland? Vi vilseleder ibland oss själva in i små labyrinter av stress, press, prestationsångest för saker som egentligen inte var så mycket värda...egentligen.

Tremånadersregeln: när du är stressad och pressad. Ställ dig själv frågan "kommer det här vara viktigt om 3 månader?"

Det är stunderna som gör livet, som vi i hjärtat gläds åt

Det är stunderna som gör livet. Ett lapptäcke av ögonblick. Små ögonblick som var för sig kan tyckas så obetydliga där och då. Stunder i vardagen är stunder i livet. Guldkornen, det där vi minns och i hjärtat gläds åt.

Vilka är de finaste ögonblicket du har i livet? Vad är det du instinktivt tänker på? Var du själv eller hade du någon med dig där och då?

Våra sinnen och vår medvetenhet - verktyg för att uppleva

Tänk om det är så att du kan skapa många, många fler fina stunder bara genom att bli medveten om dem (kan vi egentligen uppleva något utan att det passerar vårt sinne och vår medvetenhet?)? Den tillsynes mest obetydliga vardagsdagen kan bära många ögonblick som för alltid kommer att belysa ens minne. Allt vi behöver göra är att förstå att varje dag är dyrbar, varje dag är värd att medvetet betraktas.

På min tepåse står det "The best way of life is to be. Simply be"...finns det egentligen något bättre sätt?

Sorg och smärta pågår samtidigt som det fina i livet

Söndag, tid för reflektion.

När svåra saker inträffar i livet, när det känns som att det bara finns mörker. Det tunga genomsyrar tillvaron, dagen, tanken, livet. Det är lätt att övertyga sig själv att de lyckliga ögonblicken i livet för alltid är förbrukade, borta. Att det är över. Att det inte längre finns utrymme för att känna glädje och lycka.

Förlusten av det vi älskar vänder upp och ner på tillvaron. Inget kan förändra eller ta bort det dåliga som hänt. Idag påminner jag mig själv om att det fina i livet finns där...samtidigt som vi är ledsna, deprimerade och har djup sorg.

Allt pågår samtidigt, det vackra och smärtan existerar samtidigt
Jag har funderat mycket över sorg den här veckan. Sorg och smärta når oss alla då och då i livet. Det är en lika naturlig del av våra liv som lycka och glädje.

Jag fick ett tråkigt besked för en vecka sedan och det har varit i stort sett det enda jag kunnat tänka på sedan dess. Tankarna och känslorna tar över ens tillvaro, ens fokus. Man blir orolig i kroppen, sover dåligt, drömmer och har svårt att fokusera på något annat. Energin är låg och ens inre går hand i hand med den gråtyngda novemberhimlen. Finns verkligen solen där ovanför?

Finns det en sol där ovanför de tunga molnen?
Men så häromdan när jag åkte bil till jobbet en morgon blev det helt plötsligt stopp på motorvägen. Jag blev stående i en bilkö. Tittade ut genom fönstret och fick en stark insikt i just det ögonblicket. Två fåglar seglade sakta över ett frostvitt landskap mot en stor gnistrande, vit björk. När solen ligger så lågt som den bara kan göra en vinterdag kan de vackraste vyerna torna upp sig från ingenstans. Just där och då insåg jag att det fina i livet alltid finns där, samtidigt. Samtidigt som sorgen. Allt finns där. Allt.


Oavsett om jag har sorg eller ej kommer solen att skina på en frostig äng. Havet kommer att ligga spegelblankt, det kommer dofta nybakt bröd utanför bageriet, färgernas nyans kommer att skifta i varje årstid. Det är bara jag som kan välja om jag vill vara mottaglig för det fina, just här och nu.

Min vän i sorg, mina tankar finns med dig hela tiden.




Sorg och glädje, allt det vackra i nuet i Frédéric Chopins Nocturne, genom Artur Rubinsteins händer: