Prestationsångest - att lära sig ansvara för känslan av värde

Prestation och presterande är för många av oss en del av vardagen. Att leverera det där perfekta projektet, på kort tid och dessutom göra det felfritt. Eller varför inte den perfekta middagen. INGET får gå fel. För om något går fel, ja då har allt gått åt helvete. Eller?

Vem är det som ska bedöma om jag lyckats eller misslyckats?

Men lika många gånger, om inte oftare blir det inte jubel. Inte för att de omkring tycker att prestationspersonen nödvändigtvis har gjort ett dåligt jobb utan för att de har fullt upp med att fokusera på sitt (och sin prestation). Många har trots allt fullt upp med sig själva.När personer med prestationsångest lämnat ifrån sig en leverans baserar han/hon ofta resultatet beroende på vad de omkring tycker. Blir det jubelrop och glädjeskutt är det just den känslan prestationsångest-personen tar med sig hem.

Är kritik beviset på ett misslyckande?

För en tid sedan levererade jag en viktig och händelserik leverans. Ett projekt jag jobbat med i några månader avslutades med ett stort event som skulle livesändas. Något som för mig innebar lite av ett fyrverkeri i stresshormonerna adrenalin och kortisol. Allt gick toppenbra, med undantag för en liten detalj: den stora chefen hade problem med en dator när han skulle titta på livesändningen. Han signalerade dessutom tydligt att det nog inte fanns större klåpare än jag på jordens yta för att datorn inte funkade (!). Eftersom jag också har en släng av prestationsångest i mig började jag känna de där negativa känslorna av misslyckande. Den viktiga chefen gav mig inte direkt signaler om att jag gjort ett bra jobb. Dessutom i ett ögonblick då jag var som mest pressad och stressad.

Att ta till sig kritik i en pressad och sårbar situation kan vara förödande

Visst hade jag rätt att bli fullständigt förtvivlad. Här hade jag slitit lång tid och fått ihop en fantastisk leverans. Allt funkade ju för tusentals andra människor runtom i världen, utom just för honom. Ja, jag hade rätt att bli både ledsen och besviken. Mitt jobb går dessutom inte ut på att vara helpdesk eller gud heller för den delen (alla vet att datorer ibland lever sitt eget liv). Jag hade långt mycket viktigare saker just i den stunden än att försöka få igång en sketen dator.

Jag ansvarar för känslan av värde inför mig själv

Men när jag stod där högröd i ansiktet och stresshormonerna pumpandes i kroppen tog en fullständigt klar tanke över inuti mig: varifrån kommer känslan av att jag är bra? Är det verkligen på andra människor bekräftelsen av min prestation ska ligga i första hand?

“Any fool can criticize, condemn, and complain but it takes character and self control to be understanding and forgiving.”

Vi har alla rätt att bli både besvikna, deprimerade och arga på människor i vår omgivning. Ett ögonblick av dåligt ledarskap eller en kommentar i fel tidpunkt kan kännas nog så nedslående. Det kan riskera att överskugga månader av hårt arbete eller göra att man vacklar inför planen att uppnå den där drömmen.

När det gäller känslan av värde inför oss själva har vi alla det största ansvaret: nämligen att välja oss själva. Det är upp till mig att antingen bli offer för eller välja att ta makten över min upplevelse. Det är inuti mig kraften finns och ska finnas.

Kritik finns och kommer alltid att finnas. Speciellt för den som tänker våga på sig att förverkliga sina drömmar. Jag kan välja att lyssna blint på den och ge den ett ansikte för misslyckande. Eller så lyssnar jag och ser om det ligger något i den, men alltid med ett filter. Alla, inklusive de stora tänkarna, uppfinnarna, musikerna får ta emot kritik.

“Criticism is something we can avoid easily by saying nothing, doing nothing, and being nothing” Aristoteles

Jag är bra. Punkt slut.