måndag 31 augusti 2015

Ett uppvaknande för livet




Det brukar sällan omnämnas som något positivt att drabbas av en utbrändhet. Kanske för att det handlar om en smärtsam upplevelse för den som drabbas. Men det ena behöver inte förta det andra. En utbrändhet är, med lite perspektiv, nämligen inte bara av ondo.

Sluta kämpa emot sig själv

Det har gått många år sedan jag gick in i väggen (och kom ut, förändrad på flera plan). 14 år närmare bestämt. I början kämpade jag emot att jag befann mig där jag befann mig. Jag stod inte ut med tanken på att jag själv kunde vara orsaken till min utbrändhet. Att belasta mig själv med ett ansvar kändes för mycket. Men med lite perspektiv skulle den smärtsamma situationen komma att förändra flera sidor hos mig i en mer positiv riktning. Så här i efterhand skulle jag aldrig någonsin vilja vara utan min utbrändhet i bagaget.

Det i särklass största uppvaknandet jag upplevde var när jag insåg att jag måste sluta kämpa emot. Det fungerade ju inte särskilt bra att streta emot och låtsas som om utbrändheten inte existerade helt enkelt. Det var det första steget för att påbörja läkningsprocessen. Att acceptera för att kunna gå vidare.



Att objektivt betrakta sig själv som man betraktar
en vy kan komma att bli enormt utvecklande.

Att bli sin egen student och läromästare

Nästa steg blev att börja betrakta och studera mig själv. Att verkligen betrakta mig själv. Med det menar jag att öppna mig för att jag faktiskt inte kände till allt om mig själv. Att det fanns saker att lära om jag skulle kunna förändra det som inte fungerade i livet. Jag började betrakta mina tankar och känslor och mitt beteende, som i helikopterperspektiv. Jag fokuserade på att medvetet betrakta hur jag tänkte, kände, upplevde och agerade. Jag föreställde mig att mina tankar och känslor passerade som på en väg och att jag på håll betraktade alltsammans, helt utan att fördöma. Och då menar jag helt utan att fördöma. Jag behövde bli mer snäll mot mig själv

Att betrakta sig själv med varsamhet
Ett sätt att betrakta mig själv kom att bli skrivandet. Jag skriver fortfarande en sorts dagbok...och så den här bloggen förstås.

Att betrakta sig själv handlar också om att föra en sorts dialog med sitt inre. Varför blir jag upprörd i den här situationen? Varför blir jag stressad? Upplever jag att det finns outtalade krav på mig? Varför då? osv.


När man väl öppnat dörren inåt har man ett kraftfullt verktyg för resten av sitt liv. Det är min absoluta övertygelse. Men resan slutar inte vid att man tagit sig ur sin utbrändhet utan fortsätter resten av livet. Det är en process som outsinligt fortsätter att berika livet och faktiskt göra det mer intressant. Något som jag kanske aldrig hade upplevt om det inte var för min utbrändhet.




Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kanske gillar du

 

blogger templates | Make Money Online