Att leva ut sitt innersta, äkta jag!

En kris som en utbrändhet kan kicka igång många saker som är svåra och jobbiga, för att inte säga outhärdliga i perioder. Men det kommer många bra saker ur läkningsprocessen. Att läka en utbrändhet eller livskris innebär ofta att man tvingas komma i kontakt med sig själv i ett mer holistiskt perspektiv. Man blir inmålad i ett hörn - av sig själv men i utbyte kanske får man äntligen möta den man innerst inne är.

Kanske börjar man lyssna och bejaka sig själv och leva mer ärligt den person man innerst inne är. När man börjar leva och bejaka sitt innersta jag sker något magiskt. Något större än en själv.

Lär dig förstå hur du hänger ihop!
När man går igenom en utbrändhet eller kris tvingas man ofta bli mer medveten om hur kroppen, sinnet, tankar/känslor, egot, det inre jaget/själen och medvetenheten hänger ihop och fungerar. Hur alla de olika delarna påverkar varandra. Mina tankar påverkar mina känslor och tvärtom. Min kropp påverkar mina känslor och tankar och vice versa. Osv. Om jag inte mår bra i kroppen 

Förståelsen för hur alla mina "delar" hänger ihop skapar
en objektivitet som kan minska det drama som det ofta innebär att
må känslomässigt dåligt.

När tankar och känslor löper amok
Utan medvetenhet om hur jag hänger ihop kan känslor, tankar m.m. löpa amok i en negativ spiral. Det är ofta det som sker när man är stressad och utmattad. Det triggar ofta ett beteende som inte går hand i hand med den man innerst inne är. Tvärtom är det så att man ofta stänger av dialogen inåt och börjar fokusera på allt utanför sig själv. På krav och måsten utanför en själv (som ibland är något man tillskriver sig själv). Man navigerar sig fram som en flipperspelskula, det är det som finns utanför en själv som bestämmer ens riktning. 

När jag förstår att jag är så mycket mer växer livet

Medvetenheten om allt ovanstående skapar en objektivitet så att jag kan ställa mig "på sidan av" mig själv. Man kan säga att jag kan betrakta mig själv i realtid. Tanken på vem det egentligen är som betraktar mina tankar är svindlande. Jag tänker att det är mitt innersta jag, det där djupaste jaget som jag bara kan nå genom att koppla på medvetenheten. Jag tänker att vi människor är så mycket mer än vi förstår. Livet blir mer intressant och spännande när man börjar betrakta sig själv som mer än bara en påse kött på ben.

Att komma i kontakt med sitt inre jag är som att få tillgång
till en kompass, ledstång och ljus. 

Tonar du ner dig själv? Bli medveten om när det sker!

Ofta tonar vi ner sidor hos oss själva helt omedvetet. Vi tror att vi gör oss själva en tjänst genom att smälta in mer, att inte sticka ut. Kanske tänker vi (ofta helt felaktigt) att vi inte skulle bli accepterade av andra om vi levde ut. De flesta av oss rör sig i sällskapskretsar där det finns en viss kultur som har vissa outtalade regler. Vi rör oss följsamt med.
Visst, ibland finns det inget behov av att göra ett statement. Men att bli medveten om när man tenderar att tona ner sig själv kommer säga en del om vilka rädslor man tampas med. Det kan bli enormt lärorikt och utvecklande att först och främst bli medveten om dem. 

Att leva ut sig själv är på ett sätt att få andas.

Att vara homosexuell i en liten by

Jag är homosexuell och växte upp i en liten by i Norrbotten. Jag är född 1976 och insåg väldigt tidigt att det här inte var något som var okej, på långa vägar. Det här var något man höll tyst om. Visst, jag är inte bara min sexualitet men min kärlek är en stor del av den jag är. Den jag älskar är en stor del av mitt liv.

När jag tillsist kom ut (i vuxen ålder) var jag så trött på att inte leva mig själv fullt ut att jag kalkylerade att det var värt risken att bli föremål för obehagligt bemötande. Jag hade kommit fram till att andras känslor och åsikter inte var något jag kunde påverka. Det låg utanför mig själv. Tack och lov har jag ett enormt stöd i familj och vänner. Jag fick så mycket kärlek och styrka när jag kom ut. Men ovissheten innan var olidlig. Skulle någon avsäga sig kontakten med mig? Skulle någon säga elaka saker om mig? Skratta åt mig?

Men kraften och viljan att leva fullt ut var så mycket starkare än rädslan att det inte gick att hålla den tillbaka. Det var som att ta andas in livet. Det fascinerar mig än idag att höra historier om hur människor frigjort sig på olika sätt. 

Har du frigjort dig från rädslan för att få vara ditt äkta jag? Berätta gärna!