Att må dåligt är på ett sätt att falla fritt. Det finns en ovisshet kopplat till dåligt mående. Ovissheten i att inte veta hur det ska bli eller vilken väg man behöver ta för att må bra igen. Rädslan för att inte läka, rädslan för att fortsätta må dåligt. Det är här den trygga marken försvinner under fötterna. Vi faller fritt.
Att hitta en orsak till sin smärta
När man mår riktigt dåligt finns det ingen ledstång att hålla sig i. En naturlig reaktion när man mår dåligt kan därför vara att man febrilt letar efter något att hålla fast vid, en orsak, en förklaring, någon/något att skylla på, vad som helst. Instinktivt vänder vi oss ofta utåt för att hitta den där ledstången. När det egentligen är inåt vi ska flytta vårt fokus.
Att förflytta fokus inåt betyder inte att man är okej med det eventuellt osunda som finns omkring en (jobb, relationer osv), tvärtom. Det är inifrån medvetenheten och kraften måste komma för all yttre förändring. Men bestående förändring kommer lika mycket inuti som utanför.
När rädsla står i vägen för läkningsprocessen
Problemet med oss människor är att negativa känslor kan vara så obehagliga att vi skrämmer oss själva. Vi blir så att säga rädda för rädslan (läs det är det som är ångest). Känslorna kan ibland bli så bångstyriga och svåra att hantera, särskilt i samband med en utbrändhet, att man vänder sig bort från dem. Det är en naturlig reaktion förstås. Det är viktigt att förstå (och inte klandra sig själv). Det här händer oss alla.
Att springa ifrån sina negativa känslor
Men att försöka springa från sina egna känslor är lite som att försöka hoppa sig bort från jordens dragningskraft. Eller springa ifrån sin egen skugga. Det tål att sägas igen: negativa känslor är lika naturliga som positiva. Ett liv utan negativa känslor vore ett liv utan positiva känslor. Hela spektrat av känslor fungerar som ett referensbibliotek (läs hur skulle jag förstå en positiv känsla om jag aldrig haft en negativ?).
Det viktigaste är inte att "tänka positivt". Det är att öppna sig och förhålla sig till sina egna känslor utan att springa ifrån dem. Att se dem, acceptera att de finns där, att jobba med dem men att inte låta dem styra ens liv.
![]() |
Att skriva av sig, ett av de många sätt som finns att komma i kontakt med sig själv |
Resan börjar på riktigt när jag vågar se på mig själv med kärlek
Min absoluta övertygelse är att den allra stadigaste, mest hållbara och tryggaste handen att hålla i genom livet finns inuti mig själv. Men känslorna står ibland i vägen för min förmåga att komma i kontakt med mitt inre. Negativa känslor kan ibland få mig att falla fritt och det i sin tur kan skrämma mig så mycket att jag vänder mig utåt, istället för inåt. Det är när jag slutar springa, vänder mig om och vågar titta på mig själv. Med kärlek, acceptans och ömhet.
Det är där min resa kan börja på riktigt!
Jag har en liten övning till dig och mig:
Du kan sluta ögonen när du läst den här texten.
Föreställ dig att du har dig själv framför dig. Men du är dig själv när du var ett barn. Du står där precis framför dig själv. Ett litet barn. Föreställ dig vad du skulle säga till dig själv. Vad du skulle göra. Kanske skulle du ge dig själv det som du behöver mest av allt, kärlek?
Kärlek till dig och barnet i dig!