Väldigt upptagen eller bara ett sätt att bedöva sig själv?

Ibland känns det som tankarna ser ut så här.
Ett virrvarr varvat med kråkbo.

Många av oss har en förmåga att sysselsätta oss så till den milda grad att vi förlorar kontakten med oss själva. Är det något som "bara händer"? Eller är det själva poängen - att inte behöva känna? Men vad händer när jag börjar ställa mig själv frågan varför jag är så upptagen? 

Var kommer all rastlöshet från? Vi har alla en autopilot inom oss. En autopilot som kör på och agerar på det ständiga tjatter av tankar och känslor som vi alla har. Det är lätt att haka på. Men nackdelen är att vi inte sitter bakom ratten utan i baksätet på vår egen bil. Rastlöshet kan vara en positiv motivation men det kan också vara föremål för en flykt undan sig själv.

Varför upplever man obehag när man stannar upp?
Många upplever ett stort obehag när de inte har fullt upp. Det är min övertygelse att vi alla mer eller mindre är beroende av det inre tjattret, av tänkandet och kännandet. Att stanna upp kan trigga en sorts abstinens i form av rastlöshet. När det blir tillräckligt tyst tvingas vi att lyssna. Vi tvingas i kontakt med det jag som bor bortom det inre tjattret av tankar och känslor. 

När vi inte längre är sysselsatta och upptagna öppnar vi upp för vår inre dialog. Vi kommer i kontakt med känslor och tankar, både de vi upplever är bra och dåliga. 

Att bedöva känslor, går det?
Att ständigt vara aktiv kan vara ett (omedvetet) sätt att bedöva sina känslor. Problemet är att det inte går att välja bort de negativa tankarna och känslorna. Om jag bedövar det negativa bedövar jag också det positiva. När jag medvetet eller omedvetet försöker bedöva mina känslor finns det risk för att en känsla av tomhet uppstår. 

Kan "positivt tänkande" radera de negativa känslorna?
Jag tror inte på positivt tänkande i form av att "radera" eller ignorera negativa tankar och upplevelser. Jag tror att de negativa tankarna och känslorna är lika naturliga som de positiva (hur skulle vi annars förstå vad vi upplevde?). En negativ känsla är inte i sig farlig. Den är en känsla, varken mer eller mindre. Men en obehaglig känsla kan få vem som helst att komma ur balans och få stresspåslag. 

Att bemöta svåra känslor gör ont (att inte göra det gör också ont)
Negativa känslor kan få oss att försöka fly från dem (och då tycks de ha större kontroll över oss) eller agera på ett sätt som vi med lite perspektiv varken förstår eller kan stå för. Sårade känslor inte minst. Men vad händer om vi istället för att fly börjar betrakta känslan, liksom utifrån? Vad händer om vi välkomnar den och studerar den utan att agera på den? Att det får vara helt okej att den finns här just nu. Det handlar om att lära sig förhålla sig till det positiva och negativa. Att inte agera utifrån det negativa.

Att bemöta mina känslor här och nu kanske gör väldigt ont. Men att inte göra det innebär kanske ett fortsatt lidande genom livet.

Använd den uråldriga betraktningsfunktionen i dig!
Vad händer om jag tillåter mig själv vara stilla utan att mata mina sinnen med Facebookflöden, tidningar, TV, radio eller kanske viktigast av allt - att inte aktivt delta i min egen tankeström? Det fantastiska är att vi människor har förmågan att betrakta vår egen tanke- och känsloström i realtid. Vi behöver nämligen inte delta. Vi kan betrakta och studera oss själva samtidigt som det sker. Så, vad händer om jag stannar upp och låter mitt fokus betrakta det som sker inuti, helt utan att vara del av, agera eller fördöma? 

“Feelings like disappointment, embarrassment, irritation, resentment, anger, jealousy, and fear, instead of being bad news, are actually very clear moments that teach us where it is that we’re holding back. They teach us to perk up and lean in when we feel we’d rather collapse and back away. They’re like messengers that show us, with terrifying clarity, exactly where we’re stuck. This very moment is the perfect teacher, and, lucky for us, it’s with us wherever we are.” – Pema Chödrön