När man inte vågar vara sig själv

Vågar du vara dig själv? Eller decimerar du dig själv genom att ursäkta dig, av någon sorts missriktad hänsyn till andra? 

Att decimera sig själv i tanken
För en tid sedan hade jag ett intressant samtal med en nära vän. Vi pratade om saker som gick lite längre ner på djupet. Saker som jag inte pratat om annat än med några få. Jag tog sats och berättade. Men jag la märke till att jag under samtalet kände mig lite obekväm. Meningarna började med ursäktande fraser som "med risk för att låta lite flummig..." och "det här kanske är lite weird men...". När vi la på hade jag lite ångest. Hade jag berättat lite för mycket? Hade jag delat med mig för mycket? Jag är nog lite konstig, va? Skit också, nästa gång ska jag inte säga nånting. Det är bäst så. För då slipper jag ju känna så här.

Men vänta nu. Stopp! Vad hände här egentligen? 

Att vara sig själv är bli vän med sårbarheten
Jag tror inte att ovanstående scenario är särskilt ovanligt. Det händer oss alla emellanåt. 
När något vi delar med oss av har betydelse för oss blir vi sårbara. Sårbarhet är för många detsamma som svaghet (när det egentligen är precis tvärtom). 
I det här läget är det många som väljer att ta ett steg tillbaka. För säkerhets skull. För att inte riskera att känna sig dum, fel, flummig, konstig. Eller bara för att sårbarhet känns. 
Sårbarheten lämnar oss inte oberörda.

Sårbarhet för oss närmre andra...och oss själva
Men att ta ett steg tillbaka innebär distans. Distans till andra. För det är när vi vågar vara oss själva, vågar vara sårbara som vi kommer i kontakt. Det är här relationer djupnar och vänskap blir starkare.
Det är när vi skippar väder och vind-snacket och låter samtalet handla om något som betyder nåt, på riktigt. Det är när vi vågar vara det jag vi är, innerst inne, som vi kommer både oss själva och andra närmre. Det ligger en styrka i det. 

Min vän hade inget med mina känslor ovan att göra. Hon hade inte gjort eller sagt något fel. Hon visste inte ens om hur jag kände. Men låt säga att hon nu hade tyckt att jag hade konstiga idéer, vad hade det egentligen spelat för roll? Ska jag vara jag på riktigt eller ska jag vara ett jag som jag tror andra tycker om?

Det är trots allt bättre att bli omtyckt för den jag är än för någon jag inte är.