Att bli medveten om prestation och stress

Idag hade jag en deadline på jobbet. Har jobbat intensivt i några veckor och idag, bara sådär, var allt arbete klart. Bokstavligen en knapptryckning och sedan var mina veckor av ihärdigt arbete färdigt. Levererat. Klart.

Efter en prestation kommer ofta tomhet
Jag förundras alltid över den där känslan man får precis efter då man har avslutat något som krävt mycket energi av en. Efter att ha varit superfokuserad i flera veckor är allt helt plötsligt över. Det är lite som att vinden mojnar och man ser sig själv stå där. Känslan är lite av en "jaha, och vad händer nu då?...var det allt?" kommer över en.

Sress får oss att fokusera på fel saker

Det sägs att det är ganska vanligt att människor blir deprimerade efter att de avslutat större projekt. Kanske ligger det något i det.
Det som händer när man arbetar fokuserat med något är ju att man per definition väljer bort fokus på något annat. Man kan inte fokusera 100% på en sak samtidigt som man fokuserar på något annat (även om vi ibland inbillar oss att vi äger den förmågan).

Att leva fokuserad på sin prestation är att leva i en sårbar situation

Övertalar man sig själv att det projekt man har framför sig är prio 1 i ens liv kan det lätt bli så att man förlorar kontakten med sitt förnuft. I värsta fall lever man en längre period i tron att det man ägnar sig åt är viktigare än allt annat. Det är tyvärr inte helt ovanligt, ialla fall inte för mig. Det är lätt att tappa bort sig själv där mitt i allt. Man lever liksom med sin prestation. När projektet har sina nedgångar dalar också ens egna mentala status. Är projektet man ägnar sig åt en prestation så blir en stor del av livet (eftersom jag ju fokuserar så hårt) en prestation. Man befinner sig i en sårbar situation.

Att vakna upp från "ofokus"
När situationen sedan förändras, när man levererat, står man där...förmodligen lättad men kanske ändå lite lätt desorienterad. Lite omskakad på något märkligt vis. Kanske är det så att när fokus under en längre tid har varit vänt utåt har man vant sig av vid att lyssna på sig själv. Helt plösligt står man där inför sig själv. Som om man mötte en sanning som man blundat för en tid.

Varje gång detta händer mig inser jag att det inte finns något annat sätt att leva på än i kontakt med sitt inre, sin kärna. Där finns den kompass som vi alla behöver när det stormar omkring oss. Det kan vara en god idé att påminna sig själv om att när man står där mitt i alltsammans finns det en källa av lugn, ett avbrott, lä från vinden och allt bär vi omkring på inuti.

Bästa medicinen mot stress är medvetenhet
Jag är övertygad om att vi alla fungerar bättre om vi lever i kontakt med vårt inre. Vår inre dialog. Medvetna om vad som försigår inom oss. Stress är en känsla som i allra flesta fall kopplas på av vår berömda autopilot. Jag är övertygad om att den bästa medicinen mot stress är medvetenhet. För det är endast genom medvetenhet som vi kan nå lugn.