Att våga leva den man är

Jag har alltid beundrat människor som funnit styrkan och modet att leva sitt eget jag fullt ut. Att leva och bejaka den person de (egentligen) redan är inuti. Trots att det kanske inte passar in i det som för tiden eller omgivningen. 

Jag brukar tänka att det kräver mod att vara byfåne. Ändå (eller kanske just därför) är det ofta dem som blir hånade, förlöjligade och utfrysta.

Att vara "som alla andra" existerar inte, egentligen
Det är lätt att vika på sin åsikt. Gömma sina drömmar och egenskaper för att försöka smälta in. En paradox förstås, eftersom begreppet "att vara som alla andra" egentligen inte finns. Det finns inte ETT sätt. Det finns bara det vi tror är "det rätta sättet". Och det är i sig en tankekonstruktion.

Att välja bort sina drömmar och sin intuition ökar tristessen i livet. Att leva i tristess är stress.

Meningen med livet är ett liv med mening?
Jag tror inte att det finns ETT svar på vad meningen med livet är. Meningen med livet är ett liv med mening, den mening som jag ger det. Men om jag måste välja en sak så skulle jag nog säga att våga utforska och leva den jag är. Att följa min intuition och våga drömma och välja de drömmar som är mina. Att våga gå den, ibland krokiga, vägen mot att bli mer av mig själv. Att välja kärlek i livet, oavsett hur den ser ut. 

Med kärlek och intuition kan det aldrig bli fel!

“Be yourself; everyone else is already taken.” ― Oscar Wilde