Stressens dolda sidor

Imorgon bitti ska jag gå på "hälsotest". Ska kolla upp mina blodvärden och testa fysiken genom nån sorts pulsmätning som synkas mot ansträngning. Är lite pirrig. Flera av mina kollegors blodvärden visade högt kolesterol trots att de alla är smala (ca storlek 36), äter bra och tränar regelbundet. Hur går det ihop? Jo, det är tydligen så att om man stressar mycket producerar kroppen adrenalin som sedan påverkar kolesterolet negativt. Visste ni det? Inte jag, det kom som en liten chock.

Det skulle inte vara förvånande om även jag visade tecken på högt kolesterol. Vad är det vi håller på med egentligen? Varför stressar vi så? Vad är det vi försöker hinna med egentligen? Verkar det som att vi kommer dit vi försöker nå? Eller är det så att vi inte ens vet vad eller vart vi försöker nå?

Jag ska träningsbikta mig:
Jag har inte tagit hand om min kropp tillräckligt väl det senaste halvåret. Jag har inte tränat regelbundet (bara stötvis när jag har lyckats klämma fram motivation till det). Jag har stressat och pressat mig själv, månad efter månad. Ätit dåligt, tränat lite och sömnen ska vi inte prata om. Faktum är att hade någon behandlat mig så illa som jag har gjort med mig själv så hade jag sagt upp bekantskapen. Vad har hänt med mig egentligen? Vart tog energin och lusten till träningen vägen?

Jag som brukade vara en flitig löpare som klev upp och körde ett "innan-frukost-pass" på söndagmorgnarna. Jag älskade att lyssna till stegens och andningens takt samtidigt som jag tittade ut över vattnet och fåglarna som speglades i det. Det låter lite nördigt, men jag älskade känslan av frihet. Känslan att kunna frakta sig själv från en punkt till en annan helt för egen maskin. Den känslan var motiverande.

Här sitter jag nu i mörkaste november, trött och sliten. Känner mig som nån som har åkt taxi i ett helt liv. En stor och tung påse kött. Något har hänt. Jag förstår bara inte vad och var någonstans jag förändrades. Vad var det som gjorde att jag valde att springa på som en travhäst, rakt fram med skygglapparna på? Det känns som att jag har förlorat en liten del av mig själv. En del som jag nu ska leta reda på och förenas med.

Ikväll staplade jag iväg till gymet och ställde mig på ett av löpbanden. Det gick trögt men var ändå härligt och förlösande på något vis. Jag såg min egen spegelbild i glaset. Såg mig själv i ögonen med svetten lackandes i pannan och bestämde mig för att nu börjar det. Alla dåliga val jag har gjort kan bara bli bättre. Jag ska vara ärlig mot mig själv och jag ska dela med mig av min resa här på bloggen. Alla de bra dagarna och alla de dåliga. Det finns inga genvägar.
Om jag ska vänta på motivation lär jag få vänta resten av mitt liv. Dags att ta itu med träningen...och det NU!

/Din digitala vän