Att se livet genom ett barns ögon

I helgen har jag haft min lilla 2-åriga systerdotter på besök. Vi har haft en mysig helg med massor av roliga aktiviteter. Varje sak som för mig är liten och ganska obetydlig blir för henne ett helt nytt, outforskat mysterie att lära sig mer om. Allt från de gula löven på marken till hur en leksak guppar omkring i vattnet när man badar badkar. På många sätt fångar hon nuet så mycket bättre än vad vi vuxna gör. Hon oroar sig inte för vad som kommer sedan. Hon tänker inte så mycket på det som var igår, det viktigast är ju ändå det där intressanta som finns framför en just nu.

Hon är ännu för liten för att ha lärt sig begränsa sin kreativitet och skaparglädje genom att oroa sig för vad andra ska tycka. När är man ritar en sol på ett papper spelar det ingen roll hur den ser ut eller vad andra tycker om den. Huvudsaken är att det är kul att rita och måla. Men hur kommer det sig egentligen att många av oss vuxna inte kan slappna av och ha riktigt kul i det vi gör? Varför måste vi prestera?

Den sociala tyngden som läggs på våra axlar när vi växer upp förföljer oss så länge vi inte är medvetna om den. Tänk på all den kreativitet som bor inom dig och allt det som du skulle kunna åstadkomma om du inte hade denna miljömässiga begränsning inom dig? Det är ingens fel att det är såhär, det handlar bara om att bli medveten om allt det som begränsar oss. När allt kommer omkring handlar det ju bara om vad vi själva tillåter oss begränsas av.

Rädslan för att göra bort sig
Att begränsa sig själv känslomässigt handlar om rädslor. Det handlar om rädsla för att göra fel. Den största rädslan av dem alla: att göra fel, att göra bort sig. Hur stora är chanserna att lyckas med någonting om man är mer rädd för att misslyckas än glad i att prova sin idé/sitt intresse? Skulle Picasso ha blivit en av världens största målare om han inte hade vågat experimentera med sina idéer?

Kreativitetens fiende är rädslan för att göra bort sig. Att tappa ansiktet. Att skapa något som ingen tycker om. Men tänk om vi kunde gräva ner den känslan och istället fokusera på att ha kul och lära oss något nytt i själva skapandet?
Genom att stanna upp och identifiera varför man blir känslomässigt blockerad kan man bli medveten om vad det är som begränsar en. Nästa gång det händer pekar man fingret åt den där fåniga känslan och vinner över den. För utan rädslor kan man skapa vad som helst och ha hur kul som helst.

Ta fram barnet i dig
Jag tror att vi har massor att lära av barnen vi har omkring oss. Stäng av autopiloten för en stund och börja se det du har omkring dig med en nybörjares ögon. Föreställ dig att rummet eller gatan du har framför dig är något du aldrig tidigare har skådat. Hur skulle du då välja att betrakta vyn? Skulle du se nyanserna i himlen? Eller kanske känna dofter och vinden mot ditt ansikte på ett helt annat sätt? Eller vad sägs om känslan i kroppen, hur skulle den vara?

Genom att hantera upplevelser precis som om det vore första gången vi hade dem kan vi vara mer här och nu. Vi kan säkerligen också lära oss mer av varje stund om vi tränger undan tankar om igår och imorgon. Det är ju ändå bara här och nu som är verkligt.

/Din digitala vän