Någonstans över havet

Jag har inte skrivit på några dagar. Har varit bortrest eller ja, jag är väl egentligen bortrest även nu. Sitter på 10 000 meters höjd nrä jag skriver det här inlägget som jag tänker publicera när jag är hemma.
Jag har haft några riktigt intensiva dagar. Känner mig en smula utmattad men inte tillräckligt utmattad för att skriva det här inlägget. Jag har verkligen saknat min blogg och er därute!

Autopiloten på
Det passar sig bra att skriva om den berömda autopiloten nu. För är det inte så att vi kopplar på den lite för ofta? När senast tänkte du ”gud vad härligt det är att vara jag just här och nu”? Planerar du att verkligen njuta om 3 veckor ”när jag äntligen får semester”? Tar du med dig jobbproblemen in i duschen på morgonen? Känns det som att tiden bara flyger förbi och att du inte hinner med allt du ska?

Lite så har nog den senaste veckan känts för mig. Visst har jag haft kul, men när jag nu sitter här och reflekterar över hur jag har gått an blir det som för några timmar sedan var viktigt placerat i ett annat perspektiv. För hur viktigt är en deadline i ett projekt i livet i stort? Inte speciellt.Hur mycket av det där ”viktiga” som händer på jobbet är egentligen viktigt i längden? När man tänker efter blir de där stresskänslorna och paniken som kan uppstå ganska fånig. Varför lägga ner så enormt mycket energi på att vara nervös och stressad över saker som inte egentligen är viktiga?

Viktiga saker i vardagen är ofta helt oviktiga
Kan vi människor lära oss att se vad som EGENTLIGEN är viktigt och känna därefter? Kan vi stanna upp och stänga av de där panik- och stresskänslorna när de dyker upp?
Jag försöker öva upp mig på att se nyanserna, de där som finns i spektrat mellan svart och vitt. De där nyanserna som ger kontrasterna mellan det som är mörkt och ljust, upp och ner, kallt och varmt. För jag tror att det är när man kan se nyanserna och sätta sig själv och situationerna i ett större sammanhang som man sparar energi. Energi som vi behöver till annat, det där verkligt viktiga som att njuta av livet.

Att skriva den här bloggen är som terapi för mig. Det är att reflektera över och påminna mig själv om det som är verkligt viktigt och lära mig se det som är totalt oviktigt. För vad är viktigast? - Att springa som en galning för att hinna ifatt ett mål som ligger där långt bort eller att se det som finns längs vägen?
Jag tror jag väljer vägen.

Verkar som att autopiloten stängts av nu. Dags för landning. :)

/Din digitala vän