lördag 18 oktober 2008

Att säga nej

Det skrivs om det, det talas om det, det förs debatter om det. Men varför är det så svårt? Hela din kropp skriker det till dig och ditt medvetande ger dig alla tänkbara signaler. Ändå är det så svårt. Att säga "Nej".

Att välja sig själv före det som anses vara strategiskt viktigt är ibland så ofantligt svårt. Men det finns en dubbelhet i det här med att säga nej som jag just idag funderar mycket över.

Självklart ska man inte göra sånt som man inte mår bra av. Men det finns en till aspekt i det hela som gör att jag vill ställa mig själv frågan: Är det alltid rätt att bara lyssna på alla sina inre signaler och välja ett "Nej"? Kan det vara så att våra egna signaler faktiskt lurar oss ibland?

Jag brukar ställa mig själv frågan "Vill jag verkligen inte det här eller är jag bara rädd?".

Döden och presentationen
I en undersökning man gjort om rädslor visade det sig att människor är mer rädda för att prata inför andra än för att dö. Men vad är det egentligen vi är så rädda för? Att bli bedömda? Att göra bort oss? Att inte bli förstådda? Att det ska märkas att vi är nervösa?

Att springa eller stå kvar
Det är inte utan att jag förstår människorna som deltog i den där undersökningen. I skolan avskydde jag verkligen att hålla föredrag. Min rädsla var så stor för att stå inför andra att jag kunde sjukanmäla mig för att slippa hålla den där presentationen om island eller vad det nu var. Flera dagar innan jag skulle hålla föredraget började det. Jag sov dåligt och kände mig orolig kroppen. Hela mitt inre skrek "Nej!". Ibland valde jag att lyssna på det där nejet och stanna hemma. Men hur kändes det? Bra? Knappast.

Nu i vuxen ålder funderar jag ofta över vad den där rädslan beror på. Mitt arbete kräver att jag då och då håller presentationer. Jag har det inte naturligt inom mig utan måste lägga en viss insats på att få ordning på orden. Sedan har vi ju själva scen-känsloaspekten: när man ställer sig upp för en stor folksamling börjar den inre dragkampen. Blodet förflyttas från hjärnan till musklerna i ett sista försök att få en att fly. Men skulle det bli bättre om man helt sonika valde att lägga benen på ryggen framför förvånade åskådare?
Nej, man står snällt kvar fastän hela kroppen skriker NEEEEJ.
Vad är det egentligen som gör det här så obehagligt för mig och många andra? Och hur får man ordning på sin rädsla? Jag har bara hittat ett sätt att hantera rädslan: Att utsätta mig för den.


Men att bemöta rädslan kräver ju sin insats i form av energi. Jag känner mig som en uråldrig glödlampa som kräver extremt mycket el för att ge ifrån sig ett litet ljussken. Jag vill veta hur man gör för att bli en effektiv miljöglödlampa som kräver lite energi men som ändå kan göra jobbet.


Jag ställer frågan till dig som läser det här: Har du några bra knep på hur man hanterar rädslor? När ska man springa och när ska man stå kvar?

/Din digitala vän

2 kommentarer:

happiness sa...

Instinktivt vill jag säga nej till det mesta nuförtiden. Jag får ett förslag och kroppen knyter sig och jag vill skrika "NEJ, kom inte hit med något till mig!". Jag tror det är kroppens minnen av gammal stress som ger mig den reaktionen. Då får jag sätta mig ner och resonera: tycker jag kanske det låter roligt i alla fall? Är det möjligt att genomföra? Vad måste jag i så fall skjuta på? Sen kan man fundera över de där rädslorna man får: försöka separera känslan man får från de bilder/scenarier man målar upp. Hur troliga är skräckscenarierna? Vilka faktorer talar för att det blir så och vilka talar emot. Man kan bli lite mer klok på det viset.

Din digitala vän sa...

Hej Happiness!
Jag tror som du att många av våra känslor är miljömässigt eller socialt inlärda. Vi agerar på inlärda känslor som genererar obehag. För det är ju obehagligt att utsätta sig för stress. Har man en gång varit utbränd är de känslor som stress och press ger oss än mer obehagliga.

Det intressanta tycker jag är när man betraktar sina egna känslor och sitt beteende över de saker i livet som man tycker är obehagliga. Då börjar man se att agerandet på känslorna (smita undan) egentligen bara gör rädslan större. För långsiktigt är det väl så (i alla fall för mig) att de rädslor som man inte har vågat utsätta sig själv för verkar te sig större än de gör när man vågar bemöta dem. Nästa gång man träffar på den där rädslan känns den inte lika läskig och energikrävande.
Energin kan man förresten lägga på nåt annat än att vara rädd...

/Din digitala vän

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kanske gillar du

 

blogger templates | Make Money Online