Att säga nej

Det skrivs om det, det talas om det, det förs debatter om det. Men varför är det så svårt? Hela din kropp skriker det till dig och ditt medvetande ger dig alla tänkbara signaler. Ändå är det så svårt. Att säga "Nej".

Att välja sig själv före det som anses vara strategiskt viktigt är ibland så ofantligt svårt. Men det finns en dubbelhet i det här med att säga nej som jag just idag funderar mycket över.

Självklart ska man inte göra sånt som man inte mår bra av. Men det finns en till aspekt i det hela som gör att jag vill ställa mig själv frågan: Är det alltid rätt att bara lyssna på alla sina inre signaler och välja ett "Nej"? Kan det vara så att våra egna signaler faktiskt lurar oss ibland?

Jag brukar ställa mig själv frågan "Vill jag verkligen inte det här eller är jag bara rädd?".

Döden och presentationen
I en undersökning man gjort om rädslor visade det sig att människor är mer rädda för att prata inför andra än för att dö. Men vad är det egentligen vi är så rädda för? Att bli bedömda? Att göra bort oss? Att inte bli förstådda? Att det ska märkas att vi är nervösa?

Att springa eller stå kvar
Det är inte utan att jag förstår människorna som deltog i den där undersökningen. I skolan avskydde jag verkligen att hålla föredrag. Min rädsla var så stor för att stå inför andra att jag kunde sjukanmäla mig för att slippa hålla den där presentationen om island eller vad det nu var. Flera dagar innan jag skulle hålla föredraget började det. Jag sov dåligt och kände mig orolig kroppen. Hela mitt inre skrek "Nej!". Ibland valde jag att lyssna på det där nejet och stanna hemma. Men hur kändes det? Bra? Knappast.

Nu i vuxen ålder funderar jag ofta över vad den där rädslan beror på. Mitt arbete kräver att jag då och då håller presentationer. Jag har det inte naturligt inom mig utan måste lägga en viss insats på att få ordning på orden. Sedan har vi ju själva scen-känsloaspekten: när man ställer sig upp för en stor folksamling börjar den inre dragkampen. Blodet förflyttas från hjärnan till musklerna i ett sista försök att få en att fly. Men skulle det bli bättre om man helt sonika valde att lägga benen på ryggen framför förvånade åskådare?
Nej, man står snällt kvar fastän hela kroppen skriker NEEEEJ.
Vad är det egentligen som gör det här så obehagligt för mig och många andra? Och hur får man ordning på sin rädsla? Jag har bara hittat ett sätt att hantera rädslan: Att utsätta mig för den.

Men att bemöta rädslan kräver ju sin insats i form av energi. Jag känner mig som en uråldrig glödlampa som kräver extremt mycket el för att ge ifrån sig ett litet ljussken. Jag vill veta hur man gör för att bli en effektiv miljöglödlampa som kräver lite energi men som ändå kan göra jobbet.


Jag ställer frågan till dig som läser det här: Har du några bra knep på hur man hanterar rädslor? När ska man springa och när ska man stå kvar?

/Din digitala vän