När gränsen är nådd - utbrändhet och utmattning

Jag har genom åren funderat mycket över vad det egentligen är som händer vid en utbrändhet. Begreppen "att gå in i väggen" eller "bli utbränd" låter ju så enormt svart. Lite som om allt var över. Game over. Ja, det är ju så det känns. Men är det verkligen så det är? Slut?

Den första tiden då jag precis hade gått in i väggen kändes allt som om det var "game over". Jag upplevde att jag hade förlorat. Det var precis så det kändes. Jag var förbrukad, uppeldad, kol, damm på marken - det var så det kändes. Svart.

Att känna att gränsen är nådd är ett sundhetstecken

Men med tiden insåg jag att det var precis tvärtom. Att gå in i väggen är inte att gå under. Det är inte att sluta, det är att för första gången på länge - att börja. Att vakna. För att känna att man har nått gränsen för vad man orkar med är ett sundhetstecken. Förmodligen det första sundhetstecknet man gett sig själv på lång tid.

Okunnighet och flykt orsaken till utbrändhet

Anledningarna till att människor går in i väggen är lika många som det finns utbrända. Men det jag tror alla har gemensamt är flykten från sina egna känslor och tankar. Eller kanske man ska säga okunnigheten om sig själv. Okunnigheten om vad det är som försigår inuti. För det tenderar ju att bli så att man mal på i samma beteendemönster, samma tempo, samma tankespår tills det inte går längre. Tills man inte kan pressa sig själv mer. Tills kroppen och själen säger stopp. Frågar man vem som helst som blivit utbränd: "fick du några signaler innan det hände" så har de allra flesta en lång rad med symptom att presentera.

Utbrändhet och utmattning är symptom på något annat

Det viktigaste att förstå när man har gått in i väggen eller är påväg åt det hållet är att utbrändhet inte är ett fristående tillstånd. Det är en naturlig följd, ett symptom på något annat. Något som bara du kan svara på. Något i dig som du inte lyssnat på på väldigt länge.

Det bästa är förstås att börja lyssna. Att lyssna på alla signaler vi sänder ut till oss själva. Jag ser det lite som att helt enkelt börja bekanta sig med sig själv, lära sig om vad som försigår inuti en själv. Att lyssna på sina tankar, känslor, åsikter och uppfattningar. Lever jag som den människa jag är (läs vill vara)? Eller försöker jag helt enkelt leva ett liv som inte alls passar mig? Kämpar jag för att vara alla till lags, alla utom mig själv? I så fall - varför? Alla svar ligger inom oss själva. Vi har en enorm guldgruva inom oss. Det är dags att börja lyssna.

Fly inte från rädslorna - lär dig förstå dem

Men det viktigaste av allt är att inte döma eller straffa sig själv. Rädslor, oro, ångest och andra negativa känslor kommer vi alla att ha (annars vore vi inte mänskliga). Jag tror att vi ska bekanta oss med dem, lära känna dem, förstå dem och stirra dem i vitögat. Istället för att försöka fly från dem eller försöka bli av med dem - acceptera dem och lär dig förstå hur de påverkar dig och ditt beteende. Vi är ju trots allt andliga varelser som har en mänsklig upplevelse här på jorden, inte tvärtom.