Att acceptera det som är

Detox dag: 5

Mår hyfsat bra idag. Klev upp i ottan för första gången på länge. I vanlig ordning startade jag dagen med en kopp varmt vatten med citron i, åt frukost och jobbade i några timmar.
Hann med en promenad medan det fortfarande var ljust. Härligt!
Känner nu att detoxen gör att jag har lite sämre ork i uppförsbackarna. De senaste två dagarna har jag varit väldigt skakis och känt mig småhungrig mest hela tiden, trots att jag precis har ätit. Jag gissar att det är sockret som går ur kroppen. Det är bara att acceptera läget. Det kommer att vara såhär i några dagar.

Att acceptera det som är

Jag funderar över det här med att acceptera det som är och låta saker och ting ta tid. Det är något som kan vara så otroligt svårt. Varför är det så?
Jag tror att det handlar om många saker i kombination men kanske är vår "quick-fix"-inriktade värld en av orsakerna. Vi formas av den värld vi lever i och den värld vi lever i söker ständigt ett snabbt och enkelt sätt att komma ifrån det som är obehagligt eller obekvämt. Samtidigt blundar vi för quick-fixens baksida.

Obehaget jag känner när jag detoxar skulle med största sannorlikhet lösas genom att jag gick in på snabbköpet här bredvid och köpte en kexchoklad som jag sedan tryckte i mig vid husknuten. Det löser problemet med blodsockret ur ett kortsiktigt perspektiv men det löser inte min övergripande situation. Hur jag vill må i ett längre perspektiv?

Det här är ett ämne som jag tycker om eftersom den kan appliceras på det mesta i livet. Att finna en väg att gå, ett sätt att leva på som känns bra för mig och inte för vårt qickfix-samhälle. Det handlar om att lösa sina "livsproblem" ur sitt eget perspektiv. Det handlar om att acceptera situationen/problemet och sedan leta sig mot en lösning som fungerar i längden. Egentligen handlar det om att definiera vad som egentligen är viktigt i livet. Att stressa fram en quickfix eller leva fram en lösning?

Pema Chödrön- Why I Became a Buddhist