söndag 31 augusti 2014

Att känna sig tom inuti


Ibland brukar jag fundera över varför det är så många superkända och superlyckade människor som hamnar i enorm destruktivitet med droger, relationer, våld eller annat. Sen funderar jag lika mycket över den skadeglädje som media (eller folk i allmänhet) ogenerat vräker ur sig kring dessa människor. Först målas de upp som supermänniskor och visar det sig att de har ett problem så plockas de brutalt ner (för supermänniskor kan ju inte ha problem). Vi lever på flera sätt i en låtsasvärld. 

När man nått ett livsmål men inte är lycklig ändå
Om högsta drömmen är att bli känd, rik och populär har man förstås ett mål. Men frågan är vad som händer när det där målet uppnås? Och där kommer ödet för de många superlyckade personer som hamnar i den där destruktiviteten in. Om Jim Carrey, som har ALLT, är djupt deprimerad. Vad är då lycka? Den som ägnar sig lite tid åt den frågan kommer snart att inse att lycka inte kan definieras enligt de världsliga lagar vi har.


Men hur hittar man sin väg i livet utan att påverkas av omvärldens syn på vad lycka och framgång är? 

Att påverkas av vad omvärlden anser vara framgång
Det är lätt att bli en flipperspelskula som flyger omkring av omständigheter som sker i livet. Men kanske minst lika mycket påverkas vi av vad omvärlden anser vara framgång. Vi vill alla bli bekräftade, bli sedda. Ibland så till den milda grad att vi bränner ut oss. Jag brukar tänka att den största orsaken till min utbrändhet, för 13 år sedan, låg i att jag levde mitt liv utefter det (som jag upplevde) omvärlden ville ha av mig. Ibland måste man jobba oerhört hårt för att få bekräftelse...och ibland får man ingen bekräftelse alls fastän man tycker att man borde få det. Det är en ond cirkel. Utan kontakt med mitt inre blev jag den där flipperspelskulan, det där offret som drabbades av livet. Förvirrat gjorde jag allt för att ha kontroll över saker och ting, vilket i sin tur gjorde att det blev precis tvärtom. 

Det finns inget sådant som kontroll. Det finns bara känslan av att ha kontroll. Och då blir frågan snarare, varför måste jag ha sådan kontroll?

Första steget ur utmattning och utbrändhet
Första steget till förändring är att acceptera läget, nästa steg är att bli medveten om vad som sker NU. Med medvetenhet kommer jag i kontakt med mitt inre jag (min själ eller vad jag vill kalla det). Det är nu det blir Rock n Roll. Jag tror att det är ungefär det här Jim Carrey menar med "the reset button" i sitt tal nedan.

Kolla in videon nedan. Kloka ord från en intressant person. OBS, dom kloka orden börjar ungefär 10:10 in i videon. Innandess är det klassigt Jim Carrey-trams (vilket i och för sig inte är så dumt det heller).

8 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för det här inlägget. Jag behövde verkligen höra detta i dag. Kram Johanna

Anonym sa...

Hej igen! Jag undrar vad du jobbar med idag. Känner du att du hittat ett jobb där du kan hålla balans? Hälsningar Johanna

Anonym sa...

Hej! Jag fick avbryta mig graviditet i v 21 i mars i år pga en allvarlig fosterskada. Efteråt kändes det ändå okej och livet rullade på . Men sedan juni har jag mått dåligt med ångest, oro, deppiga perioder och jobbiga tankar. Jag vill ju bara må bra igen och ha läget "under kontroll". Men tror du att det är stressen som visar sig så här i efterhand. Jag tycker att jag har sörjt vårt barn men förstår inte att jag ska behöva må så här instabilt. Känns så frustrerande, speciellt när man tycker att man redan haft tillräckligt med jobbiga perioder i sitt liv... Det kanske bara är att acceptera att hela min person såväl fysisk, själsligt och mentalt bara har blivit nerstressad? Jag hoppas jag kommer komma tillbaks snart...

Jenny sa...

Hej Johanna!
Tack för att du tog dig tid och lämnade en (eller två) mycket uppskattad kommentar.

Kära Anonym!
Så tråkigt att höra om det ofattbara du har varit med om. Jag känner verkligen med dig!
Det är klart att en så chockartad upplevelse tar sin tid att sörja och läka. Det finns förstås inga svar eller rätt och fel.
När jag läser dina ord förstår jag det som att du vill gå vidare men inte riktigt kan. Att du fortfarande mår dåligt.
Jag tycker att du verkar väldigt klarsynt och klok. Du skriver att du blivit ”nedstressad” och känner oro.
Har du fått hjälp att bearbeta din upplevelse? Fick du hjälp att kanalisera det som hände i dig och med dig?

Önskar dig allt väl!

Anonym sa...

Hej igen! Tack för omtanken. Det är rätt otroligt det vi varit med om, fruktansvärt jobbigt och jag har väl inte velat inse det. Eller jag vill ju inte må dåligt, men det har känts som en stor våg som jag inte kunnat undkomma. Jag har svårt att acceptera min känslighet i livet, att jag inte bara snabbt reser mig upp när något jobbigt händer. Det gör att jag känner mig som en svag människa emellanåt och blir arg på mitt öde eller vad man ska säga. Det är nog min största utmaning i livet, att acceptera mig själv som jag är. Inte som jag vill vara.
Men jag reser mig alltid upp till slut, och jag tror jag får kämpa lite extra för det. Sen mår jag också toppenbra i vissa perioder och allt flyter på. Nu svävade jag runt ämnet lite, men för att svara på din fråga så kommer jag träffa en psykolog i nästa vecka. Jag har inte pratat med någon efter avbrytandet så det är på tiden. Jo ifs; jag har också gått på en hypnossession där jag fick möta min sorg, släppa skulden och möta mitt barn. Jag upplevde att han har det bra nu där han är och har t.o.m fått en tro på ett liv efter döden och att vi kommer mötas igen. Det känns väldigt tryggt och fint. <3 Jag gillar din blogg och tycker som du väldigt mycket om att analysera livet och leva hälsosamt. Vänligen, Maria

Anonym sa...

Hej!
Jag har precis hittat till din blogg och jag ser att det finns massor av läsnyttiga inlägg för mig.
Jag tror att jag håller på att bli "utbränd" (det heter väl eg utmattningssyndrom). Men jag vet inte säkert. Ska till läkaren imorgon.
Jag är 46 år och arbetar som lärare. Utbildade mig sent och blev färdig 2010 - innan det arbetade jag med reklam och marknadsföring vilket är en bransch för dem som gillar inbördes beundran! ;) Jag kände mig upprymd när jag tog min lärarexamen och var förväntansfull inför att få börja jobba. Och det var väldigt roligt att börja jobba som lärare och är fortfarande. Skillnaden är att jag fått mer och mer administrativa uppgifter, större klass, mindre planeringstid/mer undervisningstid, mindre stöd från extra lärare etc för elever med behov av stöd. Alla i mitt arbetslag är pressade och två av mina kollegor har varit utbrända - varav den ena varit hemma i två år och har precis börjat arbetsträna.
Sedan 1 1/2 år har jag sökt läkare för olika symtom utan att de hittat något. Huvudvärk, värk i axlar/nacke, illamående, magont, yrsel, återkommande infektioner etc. Läkarna på min vc har haft alla möjliga teorier men ingen har pratat om stress/utbrändhet. En läkare trodde att jag hade glutenintolerans.
Trots att jag haft en lång semester kände jag mig inte utvilad i augusti. Jag har arbetat 50 Tim i veckan sedan skolstart pga utvecklingssamtal och utbildningar. Förra veckan kände jag att jag hade nått en gräns. Min kollega svarade mig lite snäsigt och då höll jag alldeles på att bryta ihop och börja gråta. Efter en jobbig lektion med 30 elever i åk 4 (där flera elever är utåtagerande - jag är helt själv) gick jag hem och storgrät. Jag hade inte kunnat fokusera på min planering och kunde inte tänka klart. Hur jag än försökte kunde jag inte koncentrera mig. Nu ska jag träffa en ny läkare på en annan vc. Men jag hoppas att det bara är stress. Det är många faktorer som spelar in och mycket beror på dåliga förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb. Jag förstår att många lärare hoppar av och att färre söker in till lärarutbildningen.
Jag hoppas att det blir ändring på det för det är ett viktigt och roligt jobb.
Kram Pernilla

Anonym sa...

Hej!

Kan verkligen känna igen mig i känslan att vara tom. Det brukar jag också känna, samtidigt som det gnager i magen av otrygghet, otillräcklighet och stress över allt jag borde hinna göra. Känslan just nu är mycket av att jag känner mig som om jag spelar en roll (på jobbet), att man egentligen är en bedragare. (Jobbet har jag fått trots att jag inte har en utbildning för det, om än att jag har en närliggande utbildning)Närsomhelst kommer jag bli påkommen om att jag inte är så duktig som alla tror (så känns det). Samtidigt återkommer jag alltid till frågan vad är det jag vill med mitt liv egentligen? OCh det vet jag faktiskt inte svaret på hur många gånger jag än frågat mig själv, för grejen är att jag vill så MYCKET! Att då försöka hitta något som man är passionerad för och helst samtidigt kan betala räkningarna och inte påverka familjen, känns helt omöjligt. Att försöka hitta kärnan i vad som jag mår bra av och vad jag vill är svårt, särskilt med krävande arbete och en treåring. Jag återkommer hela tiden till det där "olycklig" stadiet som man har kämpat så länge för att komma ur. För kämpat har jag (Vi). Från att först vara nyutexaminerad lärare till att få min första klass som dessutom tyvärr fick epitetet "den värsta klass skolan någonsin har haft", tro mig, det året kämpade jag järnet. Min familj och mina vänner var tom oroliga för mig och tyckte jag skulle byta jobb. men jag ville inte ge upp utan ville vara där för dessa elever som mestadels känt sig övergivna av tidigare lärare. Ledningen ställde ju dessutom inte upp.Det hände alltsom oftast att jag kom hem, la mig på soffan och bara grät om jag såklart inte skulle iväg på ett av två volontärarbeten eller på mitt extra jobb som jag hade en dag i veckan. (Ja, jag erkänner, jag har haft (delvis har) ett fröken duktighetssyndrom..)Samtidigt gav jag upp på min träning (vem hade tid med den, särskilt när jag dessutom var ny i ett förhållande?!)Efter det första året fortsatte jag på ett annat vikariat på samma skola, med en medmentor som blev sjukskriven för utmattningssyndrom och ett av skolans svåraste mobbingfall genom tiderna. Vid den här tidpunkten la jag dessutom av med volontärarbetet som gett mig så mcyket, jag hade inte tid eller energi. När jag sedan blev erbjuden att vikariat i sambons födelsestad tog vi chansen. vi sa upp oss och flyttade. Det skulle vi inte ha gjort, eftersom det bara var ett vikariat. 5 års arbetslöshet när vi hankade oss fram på visstidsanställningar, timanställningar och akassa. Det var tufft! Längtan hem var stor, att vara borta från familjen (min) var tuffare än vad jag trott. Samtidigt kom jag alltid in på det här med tomheten. Alltsedan mitt första år som lärare har jag haft svårt att uppbåda energi och när det blivit som stressigast har tårarna ofrånkomligen kommit. Dessutom är jag en känsloätare, så du kan ju tänka dig... På sätt och vis känns det som om jag inte har kommit tillbaka till mig själv efter det där första jobbet. HAde det inte varit för att jag då gick i terapi (efter rekommendation då jag bröt ihop inför min volontärchef)för självkänsla och självförtroende samt min pappas död när jag tog studenten, då hade det inte funkat. Terapin då tog snabb vändning från dessa privata saker till att handla om jobbet och kunna hantera allt där. Nu blev allt väldigt spretigt, men likaså är mina tankar nu.

Anonym sa...

Fortsätter här.. mitt inlägg var tydligen för långt...
Känslan är som sagt att jag aldrig har repat mig, det är ofta svårt att hantera när det blir stressigt och jag vet inte vad jag vill bli. Jag har inte lyckats med något i mitt liv (frånsett min dotter)men jag har inte "blivit" någon eller gjort karriär som man ju "borde", det skulle kännas pinsamt att gå på klassåterförening, Jag har inget coolt jobb, jag har inte gjort karriär, har inga pengar på sparkontot (allt gick åt under arbetslösheten)har inte rest hela världen runt eller bott utomlands och har inget hus eller en kropp to die for. Men åtminstone känns det som om jag börjar kunna se det ljusa. Vi har flyttat tillbaka till min hemort, jag har ett fast jobb (det där jag känner mig som en bluff på), ekonomin är bättre även om vi stundtals får kämpa fortfarande och jag har börjat känna tacksamhet för allt jag har. Dock är det svårt när man hela tiden går med den där tomhets känslan... som dyker upp när man minst anar, som idag..Jag skulle bara vilja hitta min väg här i livet och vara lycklig. Tack för att jag fick skriva av mig här.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kanske gillar du

 

blogger templates | Make Money Online